Jag har precis läst artikeln om feministiskt initiativ.
Efter jag läst den blev jag uppriktigt sagt arg.
"Som tjej förväntas du vara mjuk och tjejig, gilla rosa, kjolar, smink och oroa dig för din vikt och ditt utseende men inte prata lika mycket om karriär och jobb."
Jag talar efter erfarenhet (jag är bara 13, men i alla fall). Jag har ALDRIG upplevt några sådana
förutfattade meningar. Alls.
"Och kanske vill du vara en hård ”riktig” kille? Men visst skaver det ibland när du känner dig ledsen och nere, och sorg och känslor inte får komma ut?"
Att låta "känslorna komma ut". Vad är det bra för? Hjälper det dig? Nej.
Vill jag låta dem komma ut, då gör jag det. Men det är ingen mening.
"För även om det du ville var att gifta dig och skaffa barn så sitter du som tjej plötsligt där, isolerad."
Vad är skillnaden mellan killens och tjejens roll?
Kort sagt, du har fördomar om fördomar.
"När du sedan återvänder till arbetsmarknaden så har dina förutsättningar förändrats, din lön blir lägre och arbetsgivare kanske väljer att inte anställa dig för att de tror att du ska vara hemma för mycket med sjuka barn."
Precis. Sjuka barn kan inte användas som en ursäkt för att ett företag ska gå omkull. Jag tror inte du inser hur mycket anställda kostar, speciellt när de inte något tillbaka.
"Men så finns dem som inte passar in alls. Tjejer som vill göra karriär, killar som vill jobba på dagis och människor som inte vill skaffa barn – de framstår som konstiga och onormala. Men de är kanske ändå mer normala än de som inte vill leva i parförhållanden alls utan vill ha fler partners på samma gång, eller dom som dras till folk av samma kön, tänder på ovanliga saker eller kanske inte alls vill ha sex."
Jo, det är ju rent ut sagt underbart att de 'normala' människorna finns.
Att vi inte alla blir så normala?
Ni motsäger er själva. Ni har precis beskrivit de olika 'nyanserna'.
I era ögon finns det bara feministiskt och icke-feministiskt.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
