Hennes fisbleka hud blänkte i månskenet, likt en svala beredd för att doppa sina fötter i stänkt vatten.
Han såg på henne med hunger och en svag känsla av ånger, inför vad som komma skall, ty det annalkades afton.
Afton, som den så stilla gör, kom efter middag.
Hon böjde sig åt sidan över vattenskålan, som stilla stod kvar på diskbänken sedan morgonen, då hon tvättat ägg.
Längtan efter en varm kompanjon fann hon i denne man som hade sett på henne som ovanför beskrivet.
Långsamt reste han sig från boet och lämnade inte efter något utom rester som han ack så besvärligt inte orkat bära med sig sedan födseln.
De fann varandra sovandes i en ek, fyllt av känslor och beundran.
Ro, till sist.
Sluta aldrig leta.
Väntar på choklad
