Först kommer ni behöva lite bakgrunds fakta:
Haft jätte mycket problem under min uppväxt med föräldrar som varit ständigt frånvarande. Det har gjort att jag under hela livet haft stora bekräftelsebehov från andra människor som bidragit att jag fått självskadebeteenden där bland annat att skada mig med vassa föremål till sexmissbruk. Jag förlorade oskulden vid nyfylld 13 års ålder, idag är jag 19 och haft sex med 20 olika män.
Jag har alltid haft mitt söta ansikte och min välskötta kropp till min fördel och utnyttjat det väldigt flitigt för att få uppfylla mina ständiga bekräftelsebehov.
När jag är 16 år träffar jag ett nytt gäng killar på en fest. Där en av killarna faller pladask för mig. Självklart utnyttjar jag det eftersom jag vill ha min bekräftelse.
Den här killen jagar mig i säkert 1 år samtidigt som jag går varvet runt med hans killkompisar. Jag har varit med över majoriteten då vi blivit så tighta att det är som givet att vi är tillsammans.
Föräldrar frågar om honom, vänner frågar när vi ska bli tillsammans och släktingar kallar honom redan pojkvän även fast vi inte sagt något själva. Han vill gärna, men jag vill inte binda mig, jag känner inget för honom.
Så till själva problemet nu. Jag bestämde mig för att bli "tillsammans" med den här killen. Visst, vi hade sex, vi åkte utomlands, vi flyttade till och med tillsammans, och bodde tillsammans över 1,5 år. Det är det längsta och mest fungerande relation jag någonsin haft. Men ständigt, under hela vår relation har jag fantiserat om andra killar och har någon gett mig bekräftelse så är det som att jag glömmer bort mannen som älskar mig mer än något annat. Alltid ställt upp för mig och mina nära. Gått upp 4 på natten för att bara åka en biltur när jag varit ledsen. Lånat ut pengar när jag velat ha något onödvändigt. Alltid haft någonstans att luta mig när jag blivit sårad av hans bästa vänner. Han har ett kvalificerat arbete, trygg och ekonomiskt stabil familj, framtidsplaner, entusiastisk, god social förmåga, väldigt socialt accepterad. Väldigt lätt att tycka om. Han talade ofta om hur han i min takt skulle ta god hand om barn och familj och hur han ville flytta med mig och stötta min dröm karriär. Allt var så fantastiskt.
Men jag blev aldrig kär. Aldrig det där pirret. Vi var ju super tighta, klart jag saknade honom när han var borta. Han var som en del av mig. Det var aldrig så skönt att kyssa hans läppar som någon annans. Aldrig så påtänt sex som med andra. Lusten fanns aldrig där. Så här var jag, med världens finaste man, som jag aldrig kunde få lust för. Jag gick varje dag, mådde så dåligt över att jag kunde när som helst såra den finaste människan jag visste fanns. Så jag bestämde mig för att flytta ut. Jag började träffa några andra, men ingen var som han. Smart, framgångsrik, entusiastisk. Ingen offrade så mycket som han offrat. Så efter varje ny relation kommer jag hem till honom igen. Han tar emot mig med öppna armar, och låter mig gå lika enkelt igen.
Nu har jag dejtat en ny kille i snart 5 månader. Han är ekonomiskt stabil och jag är väldigt attraherad av honom. Det enda jag kan tänka på är honom, är faktiskt så upp över öronen kär att jag slutar umgås med mina vänner för att vara med honom. Men det är så mycket konflikter, konflikter jag aldrig upplevt med min tidigare pojkvän. Vi har bristande kommunikation, inte alls samma framtidsplaner, inte samma intressen, inget intresse av varandras liv, ingen passion, förutom sexet.
Om jag bara kunde bli kär, i den finaste mannen i mitt liv. Varför blir jag inte attraherad av honom? Varför har jag så mycket lust till andra människor när han ger mig all den bekräftelse jag behöver?
Förlåt för en sjukt rörig text. Det är svårt att beskriva, eftersom att hela grejen är så sjukt rörig. Men kan man manipulera lusten? Kan jag någonsin lära mig att älska honom så passionerat som jag älskar min nuvarande? Vi har varit med varandra konstant i 2 år. Finns det någon chans att jag någonsin kommer kunna älska honom? Det är allt jag vill..
Hellu