När jag kom på att det enda jag ville syssla med var hårdrocksgitarr (för 8 år sen), utvecklades jag fort.
När det gått ett par år, utvecklades jag inte alls längre. För att göra en lång historia kort, kan man säga att det till hälften beror på att elgitarr är ett lätt instrument att lära sig, men väldigt svårt att bli riktigt bra på. Till andra hälften: SLARV!!! På grund av för mycket dist och att det enda man spelade var just elgitarr.
I samma veva började även ta upp min gamla akustiska nylonsträngade som jag inte spelat på på flera år, och upptäckte hur mesigt mitt plektrumvevande låter akustiskt. Det var en läxa, mina damer och herrar!
Så mitt tips till alla er som spelar häftig hårdrocksgitarr:
Släpp stoltheten ett par gånger i veckan, och öva er dödsmetall på akustisk nylonsträngad. När ni kan få till ett ordentligt strängljud, hårt anslag, och en precis vänster-höger-hands-koordination, helt enkelt ett schysst groove på nylonsträngat, prova att spela igen på elgitarren med en massa overdrive. Jag kan försäkra er att ni går i taket när ni hör förändringen!
Anledningen är egentligen bara att man inte hör vad man gör för fel, och inte heller VILL höra vad man gör för fel, när man brötar på så att väggarna skakar och tänker "fan va de river gött!". Men jävlar vad man kan bättre än vad man tror med lite disciplin och en skitgitarr.
Good öfnung!
Ingen status
