Svar till Kauge [
Gå till post]:
Jag må få diskussionen att avvika en smula här, men jag måste adressera något du sa för nästan en månad sedan i den här tråden.
"ateister borde förbjudas att bli vårdare över huvud taget."- I resent that! Faktiskt; jag blir seriöst en liten smula illamående när jag läser sådant. Ska du inte förbjuda ateister att synas bland folk över huvud taget när du ändå är igång? Eller vi kan gå ännu längre - vi kan förbjuda alla människor med annan politisk åskådning eller religion än din att uttrycka sin åsikt. DET blir ett bra och demokratiskt samhälle.
Är du enbart ute efter att provocera, eller vad är grejen här? Jag är seriöst intresserad av att höra hur den där kommentaren föddes, för du kan ju inte mena allvar när du säger sådär(?). Så länge man kan utöva sitt yrke enligt medicinsk praxis och beprövad evidens, och så länge man kan bibehålla en vettig patient-vårdarrelation, ska väl för tusan vem som helst få göra det.
Svar till Gotterdammerung [
Gå till post]:
Att sensoriska nervändar skapas runt vecka 7 betyder absolut inte att fostret kan känna smärta då, måste jag ju bara inflika. Du har inte delat med dig av två viktiga punkter, nämligen 1) när de faktiskt blir klara och funktionella, och 2) när kopplingarna till hjärnan samt de två centra i hjärnan som tar hand om smärtimpulserna är bildade och faktiskt kan tolka impulserna.
Lite mer on topic:
Abortfrågan är onekligen en fråga som, av förståeliga skäl, väcker starka känslor hos folk. I grund och botten kan den väl dock kondenseras till denna enkla punkt (som är den som diskuteras om och om igen - här är min reflektion för dagen):
När blir ett embryo/foster en människa? Dvs när bör man anta att ett liv har börjat?
- De flesta är överens om att det är fel att döda ett spädbarn, eftersom det är en medveten människa med rätt till autonomi och integritet (ytterligare två ord som är knepiga att definiera och tillämpa helt och hållet). Det stora problemet är här att en del av oss (läs: framför allt religiösa människor, som jag uppfattar det) ser det som att det är mord så fort cellen har potential att växa upp till en människa, medan ytterligare en del (läs: framför allt ickereligiösa människor, däribland jag själv) anser att det inte kan vara moraliskt fel att kassera något utan medvetande eller känsloliv, och som inte känner smärta.
Faktum är, om jag ska vara krass - kanske lite väl krass för min egen smak till och med, vilket inte händer ofta - så vete fasen om man kan klassa ett spädbarn som särskilt fullgod människa det heller. Det har förvisso samtliga kroppsdelar som en människa har, och kommer så småningom bli en fullvuxen sådan, men i grund och botten styrs det trots allt av reflexer och instinkter. Om vi i laboratorium odlade en mänsklig hand med nerver och muskler och grejer, och satte in lite reflexbågar och grejer - ja, då skulle vi också ha något som styrs helt av reflexer. Och den skulle det väl knappast ses som omoraliskt (om än lite obehagligt) att kassera.
Så, det var ett extremresonemang. Min grovt utmejslade tanke om abort är ungefär att så länge embryot/fostret/barnet inte har ett medvetande och känsloliv, och kan känna smärta och andas, då bör det gå bra att abortera.
Yo momma so fat, she broke the family tree.