Svar till Biiba [
Gå till post]:
Jag har själv inte någon erfarenhet av att skaffa barn i din (vår) ålder.
Min mamma var däremot 16 när hon födde mig, 19 när hon fick syrran.
Jag kan säga såhär, hon ångrar oss absolut inte, men om hon kunde flytta fram våran ankomst några år hade hon föredragit det.
Hon skulle sluta nian när jag föddes.
Hon valde att inte få hjälp av soc.
Hon fick ingen hjälp av sina egna släktingar, men mina farföräldrar har ofta ställt upp som barnvakt.
Förhållandet med min pappa tog snabbt slut, och han drog till Umeå för att plugga på högskola. Hon träffade syrrans pappa när jag var nästan 1 år gammal och de förlovade sig (anledningen till att hon var så "dum" och skaffade syrran). Det höll för övrigt i fyra år.
Någon gång under slutet av min dagistid läste hon in de gymnasiekurser hon ansåg sig behöva (matte a+b, naturkunskap a, svenska a+b, engelska a+b+c, historia a, samhällskunskap a) Detta tog henne sju månader.
Hon har sedan dess haft jäkligt många olika slags arbeten (radiopratare, mattant, bartender, värdinna, personlig assistent osv...) främst för att hon faktiskt har velat prova på så mycket som möjligt, men också för att hon helt enkelt inte har trivts.
2005 fick hon dock nog och bestämde sig för att skaffa sig en riktig utbildning. Hon läste någon omvårdnadsgrej på distans i 1½ år.
Idag är hon personalchef hos en kille med Downs syndrom och går på diverse kurser några gånger om året, hon fortsätter alltså att utöka sin utbildning hela tiden.
Sedan bör man ju tillägga att det säkert är annorlunda att bli få ett barn nu i vår tid, även om det här inte var så himla länge sedan.
Räkna med att folk kommer att se ner på dig. Du kommer att få kämpa mycket hårdare än en "normalgammal" mamma då du har fler misstänksamma ögon på dig. Min mamma blev liksom anmäld till soc för att hon färgade håret för ofta, enligt dagis =P
Jag kan dock säga att jag tycker att hon har lyckats väldigt mycket bättre än genomsnittsmamman, antagligen p.g.a pressen hon hade på sig, men det är långt ifrån alla som pallar det.
Självklart kan du vänta några månader och gå klart gymnasiet, du skulle få bra mycket mer respekt av allmänheten då. Att vänta de där få månaderna är antagligen den bästa presenten du kan ge ditt barn.
Varför är det så bråttom egentligen?
Ursäkta om saker verkar röriga förresten, jag är sjukt trött =P
