Jag och min flickvän har varit tillsammans i ungefär 1 och ett halvt år. Hon säger att känslorna för mig har förändrats och som hon förklarar det känns det mer som om jag är hennes bästa kompis, fast mer därtill såklart.
Vi har alltid haft det hur bra som helst men nu börjar hon säga att hon inte är kär i mig längre. Jag brukar förstå henne väldigt bra i vad hon känner osv. trots det att hon inte säger det rakt ut. Det här gången har det däremot varit mycket svårare och det blev mycket snack innan vi äntligen förstod varandra.
Vi kom egentligen fram till att vi fortfarande älskar varandra lika starkt som förut. Enda problemet är att hon bara inte känner samma sak som i början. Att göra slut är inget alternativ för oss, iallafall inte nu.
Hursomhelst så kom jag fram till att hon ville att vi skulle ta en paus från varandra ett litet tag, och visst låter det som en fantastisk idé? Då finns det ju en chans att ta reda på om vi faktiskt tycker om varandra som flick- och pojkvän. Vi har nu börjat med det och det känns väl ganska bra samtidigt som det finns en gnagande tanke i bakhuvudet som föreställer sig det värsta.
Det kändes som en väldigt ensam känsla så i hopp att lindra besvären gick jag in på internet och sökte på just liknande situationer som denna. Hittade flera som har sagt att "jag känner inte samma som i början" och andra som då har svarat att "det går över, alla relationer har upp- och nedgångar".
När jag läste den tråden kändes det som någon annan person beskrev just min och tjejens situation. Tankarna har sedan dess gått lite hur som helst och jag har fastnat på en speciell teori.
Hur är det egentligen det ska kännas efter en lång tid? Är det så att man bara är kär i början för att senare bara älska varandra istället? Att den "nykära" känslan, som jag skulle vilja kalla det, går över till en känsla av trygghet, trofasthet och helt enkelt en annan typ av kärlek?
Kan det vara så att man vid dessa situationer tar fel på känslorna? Att man har fått utvecklade känslor som man inte känner igen sig i?
Jag må låta desperat men om ni någon gång har varit i mina kläder skulle ni förstå vad jag menar. Jag och min flickvän känner oss båda trygga i varandra, det har vi erkänt. Vi älskar även varandra som jag skrev tidigare, och vi kan inte tänka oss ett liv utan varandra.
Under dagarna vi pratat så mycket har vi även sagt att vad som än händer ska vi aldrig släppa kontakten. Det känns verkligen som ett mardrömsscenario att göra slut.
Vad är era tankar om min teori? Vill så hemskt gärna få folk som kan reflektera lite över det här för jag är så ensam för tillfället, den här pausen innebär nämligen att vi pratar med varandra minimalt. Men om jag kommer fram till något här kanske jag kan ta vidare lite tankar tills vårt nästa möte.
Jag hette tidigare Wingsuiten
