Det är sensommar, det är varmt ute och det har precis duggat. Det luktar gott, den lukten som uppstår när det är just varmt och det börjar regna lätt. Jag älskar den lukten. Det regnar inte nu dock, solen skiner och vi hoppar av moppen. Det är en scooter, den går snabbt, snabbast i världen tycker jag. Precis som scootern är allting större, allting är nyare, snabbare och häftigare. Det är mer dofter, mer färger, mer intryck. Målningen är inte samma som den jag skulle ritat idag. Nåväl, vi går in på en bakgård. Lägenheterna är sunkiga och dystra, jag tycker såklart dem är, likt allt annat, som ett magiskt slott med så mycket saker att utforska. Jag håller i min slangbella jag nyss gjort med han jag håller i handen. Det är den bästa slangbellan i världen. Jag kan träffa allt jag vill. Jag är inte rädd för att säga det heller, jag är som Robin Hood med min nya slangbella. Jag blir utmanad till att träffa den stora flagstången en bit bort med en sten. Jag skjuter, fullträff, såklart. Jag uppmöts av ett suddigt leende och dörren utmod innergården öppnas.
Målningen tar slut. Jag kommer inte ihåg mer. Det var det lilla. Men ett minne leder till fler. En stor grön, färgflagnad dörr. Tårar och en trasig relation. Målningar som sitter ihop likt en kedja. Mitt portfolie är stort. Jag har ett annat ärr, strax intill innergården. Efter den första dörren är nämligen en annan. Jag kommer ihåg rök. Jag har ersatt bilden med bilder jag sett idag. Nutid och dåtid i samma målning. Verket är förstört. Men inte känslan, känslan är densamma. Jag kommer ihåg rök. Det luktar konstigt. Jag kommer ihåg tändare, jag kommer ihåg folie. Det luktar konstigt. Dem ser ut att tycka att det luktar jättegott. Det är inte bara jag och min hjälte som är i lägenheten, tvärt om, där är massa okända människor. Allting börjar snurra, en man, asiat, sitter på en fåtölj och tittar ner rakt mot mig. Det är så suddigt, som om du snurrar runt tjugo varv och sen försöker titta rakt fram. Alla färger går in i varandra och rum går ihop med andra rum.
Duschdraperi. Jag kommer ihåg ett duschdraperi. Jag mår inte alls lika bra som innan och jag vet inte varför. Det är som att världen har vänt sig ryggen till mig. Jag är helt ensam och så väldigt, väldigt liten. Jag börjar gråta. Jag vet inte varför. Tårarna tar sig ner av sig själva och jag tillåter dem. Allting känns så svart. Jag är ensam.
Ett ärr som än idag är kvar. Jag vet att det inte är bilden jag bör ha, en skev bild målad av ett dåligt scenario. Men bilden är så stark och jag kan inte sudda ut den. Jag bör inte sudda ut den. Jag kommer inte ihåg mycket, men det jag kommer ihåg gör ont.
Jag känner mig som en idiot men vill veta om någon kan relatera till mina ärr, om sådana minnen är vanliga eller om det är ett personligt trauma. Srry för långt inlägg hoppas ni orkar pladdra igenom det.
Judas hade en poäng
