Creeds till honom, läs det gärna.
Visa spoiler
Jaa nu är det så att jag undrar ganska mycket om vårat liv.
Jag menar, är det verkligen värt o leva.
Vi är först en spermie, som växer upp i din mammas trygga mage och det ända du hör är hennes ljuva röst, hjärtat som dunkar och möjligtvis blodet som rusar.
Efter 9 månader, så kommer det bara plötsligt upp ett ljus från ingenstans och förstör ditt lugna mörker.
du kommer ut, till din egen vilja, du skriker och gråter, pga av att du måste lära dig väldigt väldigt hastigt att andas på egen hand.
vilket borde vara en ganska jobbig pina.
Och innan du vet ordet av det, kanske plågan börjar redan här.
Du kanske födds med missbildningar runt om i kroppen som du tvingas leva med.
Nåt organ kanske sviker dig det första du gör, och du måste direkt sövas ner och opereras.
Du kommer hem, och växer upp hemma och trännas upp att börja prata, gå m.m.
Detta kanske vissa ser tillbaks till och känner igen.
Men liksom vissa, kanske det går åt helvete här med.
Du har kanske Ett par dåliga föräldrar som gör ingeting mer än att slår dig, dricker, och ett par massa groteska saker.
Och själv är du kanske bara 5-6 år, helt försvarslös, och undrar redan då om det ser ut såhär för alla barn?
Och sen, ska du börja första dagen i skolan.
Allting går bra, träffar nya människor som kanske är kompisar för livet eller framtida kärlekar.
Och alla är snälla, och du kanske har med dig mamma så du känner dig extra trygg.
Eller, så börjar du första skoldagen med att bli mobbad, pga av att dina föräldrar är som dom är, eller kanske för hur du ser ut, eller hur din personlighet är, eller alla andra jobbiga saker barn kan tänkas sig att mobba någon för.
Dagarna och åren går.
Du kanske har skaffat dig nån kompis eller 2, eller ingen alls.
och du börjar högstadiet.
Ingeting annat än problem för vissa.
Betyg som ska visa vem du är sätts på spel, om du kommer få ett bra jobb eller inte.
Du kanske är tillochmed mobbad här också by the way?
Men nu är det kanske pga att puberteten kommer in i livet, eller att du inte lyckas skaffa tjej som alla andra som har högre status än dig.
Eller kanske för det du tycker är kul som är extremt fånigt i andras ögon.
Så, du slutar nian, kanske med sjuhelsike bra betyg, eller kanske på gränsen, eller kanske så dåliga, att det är rent ut av kört?
Redan vid det tillfället då du känner att det är kört, känner du bara för att ge upp allt.
I vilket fall fortsätter hela alltet.
Du kanske går Gymnasium och Högskola och får det jobb du är ute efter att leva med i ca 35-40 år.
Eller så kanske du redan börjar jobba efter Gymnasiet.
Eller; så kommer du inte in alls på nånstans, och dina drömmar om att bli det du vill, krossas som en spegel som faller till marken.
Du måste arbeta som sjuttan på kanske ett fåtal ställen som inte krävs så mycket mer en arbetskraft på.
Du kanske jobbar svart, vilket gör att du kanske får minimal lön och extremt långa arbetstider.
Du kommer kanske in i knarkbrasnchen eller nåt annat sorts olagligt?
I vilket fall kan detta oftast leda till missbrukning.
Vilket gör att du är fäst vid nåt som är väldigt svårt att bli av med.
Och det gör inget annat än att bara förstöra det för dig.
Du kan bli till och med dödad, pga av olika skäl.
Att du får fänglsestraff är nästan bara ett litet problem.
I vilket fall, kanske du kommer undan med att spendera resten av tiden av livet i fängelse, och livet går vidare.
Du kanske hittar dig en trevlig fru eller man beroende på din sexuella läggning.
På ett eller annat sätt kanske ni är dom rätta för varandra och ni bestämmer er för att flytta ihop och skaffa ett eller två barn på ett eller annat sätt.
Eller, så kanske du bara råkade bli full och hitta nån man eller kvinna som bara är 'one night stand'.
Du kanske märker för sent att du är gravid, eller får hem ett brev på posten och du får reda på att du är pappa.
Helt plötsligt får du kanske ta hand om barnet ensam, och du på i en sunkig 1:a i inte dom kanske mest fridfulla kvarteren och ligger kanske efter med hyran sen ett tag tillbaka.
Och på pricken över i:ett så ska ett barn som behöver vårdas och ha mat och diverse prylar hemma hos dig.
Du förlorar kanske ditt jobb pga av att du måste vara ledig, eller nåt annat diverse skäl.
I vilket fall går det åt helvete, och du ger precis nästan samma uppväxt som du fick till en annan.
Då undrar man om det är tillochmed ditt fel?
Och så börjar ditt barn skolan, och det kanske går likadant för han/hon som det gick för dig?
Sen så ska ditt barn börja Gymnasiet, vad han/hon vill bli, and so on.
Eller så kom ditt barn kanske inte ens in, pga av betygen?
Sen flyttar ditt barn hemifrån och det känns väldigt tomt hemma i det rummet han/hon bodde i.
Eller så rymde kanske ditt barn sen ett tag sen vilket du bara gav fan i, och ni har setts eller hörts sen dess.
Senare, så går du i pension, och du kanske har kvar din man/hustru och ni har hittat ett hus i Amerika kanske, eller ni bor kvar i det där fina huset ni köpte sen ett tag tillbaks.
Eller, så kanske direkt hamnar på ett hem pga du har inte råd att bo kvar, eller pga dina fysiska och/eller psykiska skäl du föddes med.
Och i lite avrundan, så dör du. Eller så är du kanske redan död, du kanske till och med dog vid födelsen eller nånstans under ditt liv?
Sen beroende på ditt tro så kommer du kanske till Himlen, Nirvana, Moksha m.m.
Eller så är du Ateist, och inte kommer nånstans..?
Spelar ingen roll, du är i vilket fall död.
Därför undrar jag bara varför levde/lever vi?
Vi födds, genom att leva måste vi jobba, och vi dör.
Är det värt?
Vart finns det "roliga".
Enligt mig, ser jag inte det roliga med att leva.
Visst, nu är det ju så att vi har ju sånt som kallas hobbies och passioner vilket det finns 1000-tals att välja mellan.
Men är det kanske bara som ett sorts 'skydd' eller vad man kan kalla det, att vi liksom har det som nåting som hjälper oss till slutet.
Att hålla oss vid liv?
Men jag menar, hela livet består nästan bara av olika sorter av svek, eller bara olika sorters att dö på. Sjukdom, bisarra människor, eller ålderdom?
Eller du kanske valde självmord?
Det finns ju väldigt många frågor om hela ämnet, om tex vi drar in religion.
Varför inte dom så kallade olika guder inte kommer och hjälper till, och ställer allt på rätta?
Tror ju knappast att det är meningen att det skall vara fattidom och svält i ena delen, och rikedom tillfredställerser i andra delen, bara för att det ska jämna ut sig?
Nej, så jag undrar slutligen, som sagt, Varför lever vi?
Det måste ju finnas nån gnutta livshanke i oss alla som gör att vi s er allt på den ljusa sidan, och döljer den dåliga?
vi är helt enkelt blinda och vill bara inte se det dåliga, eller?
Förlåt för alla felstavningar samt särskrivning, och allt annat som är helt åt helvete fel.
Jag vill bara gärna se din version av livet.
Jag menar, är det verkligen värt o leva.
Vi är först en spermie, som växer upp i din mammas trygga mage och det ända du hör är hennes ljuva röst, hjärtat som dunkar och möjligtvis blodet som rusar.
Efter 9 månader, så kommer det bara plötsligt upp ett ljus från ingenstans och förstör ditt lugna mörker.
du kommer ut, till din egen vilja, du skriker och gråter, pga av att du måste lära dig väldigt väldigt hastigt att andas på egen hand.
vilket borde vara en ganska jobbig pina.
Och innan du vet ordet av det, kanske plågan börjar redan här.
Du kanske födds med missbildningar runt om i kroppen som du tvingas leva med.
Nåt organ kanske sviker dig det första du gör, och du måste direkt sövas ner och opereras.
Du kommer hem, och växer upp hemma och trännas upp att börja prata, gå m.m.
Detta kanske vissa ser tillbaks till och känner igen.
Men liksom vissa, kanske det går åt helvete här med.
Du har kanske Ett par dåliga föräldrar som gör ingeting mer än att slår dig, dricker, och ett par massa groteska saker.
Och själv är du kanske bara 5-6 år, helt försvarslös, och undrar redan då om det ser ut såhär för alla barn?
Och sen, ska du börja första dagen i skolan.
Allting går bra, träffar nya människor som kanske är kompisar för livet eller framtida kärlekar.
Och alla är snälla, och du kanske har med dig mamma så du känner dig extra trygg.
Eller, så börjar du första skoldagen med att bli mobbad, pga av att dina föräldrar är som dom är, eller kanske för hur du ser ut, eller hur din personlighet är, eller alla andra jobbiga saker barn kan tänkas sig att mobba någon för.
Dagarna och åren går.
Du kanske har skaffat dig nån kompis eller 2, eller ingen alls.
och du börjar högstadiet.
Ingeting annat än problem för vissa.
Betyg som ska visa vem du är sätts på spel, om du kommer få ett bra jobb eller inte.
Du kanske är tillochmed mobbad här också by the way?
Men nu är det kanske pga att puberteten kommer in i livet, eller att du inte lyckas skaffa tjej som alla andra som har högre status än dig.
Eller kanske för det du tycker är kul som är extremt fånigt i andras ögon.
Så, du slutar nian, kanske med sjuhelsike bra betyg, eller kanske på gränsen, eller kanske så dåliga, att det är rent ut av kört?
Redan vid det tillfället då du känner att det är kört, känner du bara för att ge upp allt.
I vilket fall fortsätter hela alltet.
Du kanske går Gymnasium och Högskola och får det jobb du är ute efter att leva med i ca 35-40 år.
Eller så kanske du redan börjar jobba efter Gymnasiet.
Eller; så kommer du inte in alls på nånstans, och dina drömmar om att bli det du vill, krossas som en spegel som faller till marken.
Du måste arbeta som sjuttan på kanske ett fåtal ställen som inte krävs så mycket mer en arbetskraft på.
Du kanske jobbar svart, vilket gör att du kanske får minimal lön och extremt långa arbetstider.
Du kommer kanske in i knarkbrasnchen eller nåt annat sorts olagligt?
I vilket fall kan detta oftast leda till missbrukning.
Vilket gör att du är fäst vid nåt som är väldigt svårt att bli av med.
Och det gör inget annat än att bara förstöra det för dig.
Du kan bli till och med dödad, pga av olika skäl.
Att du får fänglsestraff är nästan bara ett litet problem.
I vilket fall, kanske du kommer undan med att spendera resten av tiden av livet i fängelse, och livet går vidare.
Du kanske hittar dig en trevlig fru eller man beroende på din sexuella läggning.
På ett eller annat sätt kanske ni är dom rätta för varandra och ni bestämmer er för att flytta ihop och skaffa ett eller två barn på ett eller annat sätt.
Eller, så kanske du bara råkade bli full och hitta nån man eller kvinna som bara är 'one night stand'.
Du kanske märker för sent att du är gravid, eller får hem ett brev på posten och du får reda på att du är pappa.
Helt plötsligt får du kanske ta hand om barnet ensam, och du på i en sunkig 1:a i inte dom kanske mest fridfulla kvarteren och ligger kanske efter med hyran sen ett tag tillbaka.
Och på pricken över i:ett så ska ett barn som behöver vårdas och ha mat och diverse prylar hemma hos dig.
Du förlorar kanske ditt jobb pga av att du måste vara ledig, eller nåt annat diverse skäl.
I vilket fall går det åt helvete, och du ger precis nästan samma uppväxt som du fick till en annan.
Då undrar man om det är tillochmed ditt fel?
Och så börjar ditt barn skolan, och det kanske går likadant för han/hon som det gick för dig?
Sen så ska ditt barn börja Gymnasiet, vad han/hon vill bli, and so on.
Eller så kom ditt barn kanske inte ens in, pga av betygen?
Sen flyttar ditt barn hemifrån och det känns väldigt tomt hemma i det rummet han/hon bodde i.
Eller så rymde kanske ditt barn sen ett tag sen vilket du bara gav fan i, och ni har setts eller hörts sen dess.
Senare, så går du i pension, och du kanske har kvar din man/hustru och ni har hittat ett hus i Amerika kanske, eller ni bor kvar i det där fina huset ni köpte sen ett tag tillbaks.
Eller, så kanske direkt hamnar på ett hem pga du har inte råd att bo kvar, eller pga dina fysiska och/eller psykiska skäl du föddes med.
Och i lite avrundan, så dör du. Eller så är du kanske redan död, du kanske till och med dog vid födelsen eller nånstans under ditt liv?
Sen beroende på ditt tro så kommer du kanske till Himlen, Nirvana, Moksha m.m.
Eller så är du Ateist, och inte kommer nånstans..?
Spelar ingen roll, du är i vilket fall död.
Därför undrar jag bara varför levde/lever vi?
Vi födds, genom att leva måste vi jobba, och vi dör.
Är det värt?
Vart finns det "roliga".
Enligt mig, ser jag inte det roliga med att leva.
Visst, nu är det ju så att vi har ju sånt som kallas hobbies och passioner vilket det finns 1000-tals att välja mellan.
Men är det kanske bara som ett sorts 'skydd' eller vad man kan kalla det, att vi liksom har det som nåting som hjälper oss till slutet.
Att hålla oss vid liv?
Men jag menar, hela livet består nästan bara av olika sorter av svek, eller bara olika sorters att dö på. Sjukdom, bisarra människor, eller ålderdom?
Eller du kanske valde självmord?
Det finns ju väldigt många frågor om hela ämnet, om tex vi drar in religion.
Varför inte dom så kallade olika guder inte kommer och hjälper till, och ställer allt på rätta?
Tror ju knappast att det är meningen att det skall vara fattidom och svält i ena delen, och rikedom tillfredställerser i andra delen, bara för att det ska jämna ut sig?
Nej, så jag undrar slutligen, som sagt, Varför lever vi?
Det måste ju finnas nån gnutta livshanke i oss alla som gör att vi s er allt på den ljusa sidan, och döljer den dåliga?
vi är helt enkelt blinda och vill bara inte se det dåliga, eller?
Förlåt för alla felstavningar samt särskrivning, och allt annat som är helt åt helvete fel.
Jag vill bara gärna se din version av livet.
Så jag gjorde så att la allt i spoilern så att det inte ska bli så sjuhelsike mycket text på samma sida om man inte är beredd på det.
Men snälla, skriv inte om du inte förstår nåt.
Och läs allt innan du skriver.
Det är inte så svårt att förstå, så du har ingen andledning till att komma med en extremt felaktig kommentar.
Ingen Spamming eller annat liknande tack, utan bara seriösa svar, tack!
Var nog allt för mig, hoppas jag inte skrev för grötigt, men är väldans trött, så det har jag att skylla på.
Hoppas jag inte skrev allt i onödan eller gjorde bort mig på nåt sätt.
/Shallen.
Tillägg av Shallen 2008-05-04 02:25
Jag visste inte direkt vart jag skulle lägga tråden, men 'filosofi' låt bäst.
Jag visste inte direkt vart jag skulle lägga tråden, men 'filosofi' låt bäst.
Tillägg av Shallen 2008-05-04 02:27
Okey, jag kanske skrev det lite onödigt långt, men det får gå för detta laget. ville bara vara mer utförlig.
Okey, jag kanske skrev det lite onödigt långt, men det får gå för detta laget. ville bara vara mer utförlig.
Tillägg av Shallen 2008-05-04 02:31
Jag är efterklok.
Och jag gillar tilläggsknappen.
Men jag har ingen strävan efter att ta självmord, bara så ni vet.
Jag bara säger det jag säger i texten.
Jag är efterklok.
Och jag gillar tilläggsknappen.
Men jag har ingen strävan efter att ta självmord, bara så ni vet.
Jag bara säger det jag säger i texten.
Tillägg av Shallen 2008-05-04 03:35
Sista tillägget hoppas jag
Läs allt innan du skriver. jag vill även ha med din åsikt om varför du tycker vi lever.
Tack, håll er till ämnet.
Sista tillägget hoppas jag
Läs allt innan du skriver. jag vill även ha med din åsikt om varför du tycker vi lever.
Tack, håll er till ämnet.
Jag är hemsk.
