Jag kände en svag vindpust mot min kropp och slöt ögonen. Solen värmde och vattnet svalkade mina fötter.
"Sommaren är verkligen den bästa tiden på året!" tänkte jag med en suck.
Det var en lugn junidag i början av sommarlovet och jag satt helt ensam på en brygga vid sjön. Det var väldigt lugnt. Inte en enda person var där och störde mig. Inget skrikande, inget tjafsande och inget plaskande hördes. Bara sjöns stilla vågor och fåglarnas vackra sång. Jag njöt av fulla drag! Jag lade mig ner på rygg på bryggan och slappnade av. Jag kände hur jag höll på att glida in i drömmarnas förtrollade värld när jag plötsligt ryckte till av ett ljud. Jag tittade förvirrat omkring mig. Fortfarande tomt. Men ljudet slutade inte. Sedan kom jag på att det var ringsignalen till min nya mobil. Jag lyfte upp den och svarade snabbt, utan att titta vem det var.
- Hallå?
- Hej! Det är Emily, sa min kompis i andra änden.
- Ja, jag hör det. Du väckte mig! Klagade jag.
Hon bara skrattade åt mig.
- Rätt åt dig sömntuta! Retades hon. Jag hade tänkt att åka till havet idag. Vill du hänga med?
Jag tänkte efter och tittade sedan på min klocka. Halv elva.
- Jo, sa jag tveksamt. Det kan jag kanske. När?
- Nu!
- Nu?
- Ja, nu!
- Okej, sa jag och reste mig upp. Men jag måste gå hem först då. Ska vi mötas på busshållplatsen om en halvtimme?
- Visst, det låter bra, svarade Emily. Vi ses, hejdå.
- Hejdå.
Vi lade på lurarna och jag torkade snabbt av mina ben och fötter med handduken innan jag tog på mig mina sandaler och gick hem.
Efter ungefär tio minuters promenad var jag framme vid det medelstora tegelhuset jag bodde i. Jag låste upp dörren, gick in och hämtade vad jag behövde (en väska jag kunde stoppa handduken i, pengar och en dricka). Sedan gick jag in på mitt rum och tog på mig en kjol och en t-shirt över bikinin innan jag gick ut och låste dörren igen.
- Hej, Evelina! Hälsade Emily när jag kom till busshållplatsen.
- Hej, Emily. När kommer bussen?
- Om en halvtimme, svarade min kompis med en grimas. Så det ser ut som att vi får sitta här ett tag!
Jag suckade tungt.
- Jaha, då får vi väl göra det då! Jag satte mig ner bredvid Emily och gäspade. Plötsligt kom jag och tänka på en sak. Vet du vem som kommer till stan nästa vecka förresten?
- Hmm, sa Emily fundersamt. Oliver kommer tillbaka?
Mitt breda leende försvann. Oliver var en kille jag mötte förra sommaren. Han var som en dröm. Han såg bra ut, var väldigt snäll och bäst av allt: han tyckte detsamma om mig! I slutet av sommaren hade han varit tvungen att åka hem, långt bort från mig. Jag hade blivit jätteledsen, och vi det här tillfället så hade jag nästan kommit över honom.
- Nej, gissa igen! Sa jag och försökte att inte tänka på Oliver.
- Madonna?
- Trash Hanks! Vet du vad det innebär? Jag tittade på henne med en överlycklig min.
- Att vi båda blir sjuhundra kronor fattigare, sa Emily lika glatt som mig.
Resten av väntan på bussen pratade vi glatt förbi. Den tjugo minuter långa resan till stranden likaså.
- Vem av oss ska fixa biljetter den här gången då? Frågade jag när vi låg och solade på varsin handduk.
- Kan du göra det? Jag är lite osams med mina föräldrar för tillfället.
- Okej, sa jag bara utan att fråga varför. Emily och hennes föräldrar kom sällan bra överens.
Vi låg tysta ett tag och lyssnade på allt liv på stranden.
- Nej, nu är det allt dags för ett dopp! Sa Emily plötsligt och ställde sig upp. Jag satte mig upp och tittade på henne.
- Tänker du följa med eller bara sitta där?
Jag suckade.
- Okej, då! Jag kommer väl.
Havsvattnet såg ut att vara kallare än sjövattnet som jag var van vid. Jag stod vid kanten och såg min kompis gå ner i vattnet utan en min.
- Kommer du?
- Det ser kallt ut, sa jag tveksamt.
Emily himlade med ögonen, gick ut lite längre och doppade sig sedan. När jag såg henne ligga och flyta på vattnet kunde jag inte låta bli att gå ner!
- Kallt! Sa jag tyst för mig själv när vattnet nådde upp till knäna. Jag gick ut lite till och började vänja mig vid det kyliga vattnet.
- Evelina! Hörde jag Emily ropa. Jag tittade upp och såg att min kompis kom närmare mig med ett ondskefullt ansiktsuttryck.
Jag visste precis vad hon tänkte.
- Åh, nej! Du skulle bara våga! Varnade jag och började sakta backa.
- Är det en utmaning? Undrade Emily och skrattade elakt.
Innan jag hann säga något mer skvätte Emily det kalla vattnet på mig. Jag skrek till av kylan och gav genast igen. Det såg ut som att leken skulle fortsätta, men min kompis bara lade sig på rygg och flöt omkring igen med ett nöjt uttryck. Jag simmade omkring lite innan jag gick upp och lade mig på handduken för att sola. Snart gjorde Emily detsamma.
- Fånga den!
Jag sträckte upp handen och fångade lätt frisbeen som Emily kastat till mig. Det var så skönt på eftermiddagen vid havet när de flesta gått hem och man har nästan hela stranden för sig själv så man kan göra vad man vill. Jag kastade tillbaka frisbeen och såg Emily fånga den och sedan kasta iväg den till mig igen. En vindpust tog tag i den och fick den att ändra riktning lite. Jag rörde mig lite snett bakåt, åt höger för att kunna fånga den svävande plattan. Jag kastade mig upp i luften. Precis när jag skulle ta tag i frisbeen gick en person bakom mig och både han och jag ramlade baklänges, jag över honom. Jag rullade åt sidan så fort vi landat och satte mig bredvid honom.
- Jag är hemskt ledsen! Sa jag ursäktande och tittade med bekymrade ögon på killen.
Han satte sig upp och skakade ut sanden ur sitt hår.
- Det är lugnt, mumlade han och tittade sedan på mig. Det var mitt fel.
Jag mötte hans blick och han log mot mig.
- Jag skulle inte gått precis där när du och din kompis kastade frisbee.
- Men jag skulle inte ha backat, invände jag och log tillbaka.
Han ryckte bara på axlarna, utan att bryta ögonkontakten och utan att sluta le mot mig. Efter att ha suttit så i en evighet (kändes det som, men det kunde inte ha varit mer än några sekunder) vände jag bort blicken.
- Ehh, sa killen och ställde sig upp.
Jag skulle göra detsamma när han plötsligt sträckte fram handen mot mig.
- Hjälp upp?
Jag tog tveksamt hans hand och lät honom dra upp mig.
- Jag heter Evelina, förresten, presenterade jag mig.
-Mathias, sa han utan att släppa min hand.
Först nu upptäckte jag hur snygg han verkligen var. Han hade ganska kort, brunt hår, fina, nötbruna ögon och en rätt vältränad kropp.
- Evelina! Gick det bra? När Emily kom fram till oss släppte Mathias min hand och vi båda tittade på henne.
- Jadå, sa jag lite generat. Mathias räddade mig.
Mathias skrattade.
- Det var ett rent nöje, sa han och blinkade åt mig.
- Jag tror att vi måste åka hem nu. Vi båda har bränt oss, Evelina.
Jag ville egentligen inte åka hem, men jag visste att vi var tvungna till det.
- Ja, vi ses Mathias.
- Lita på det!
Emily och jag gick bort till våra handdukar och plockade ihop våra saker. Emellanåt kastade jag blickar mot Mathias som gått tillbaka till sitt väntande kompisgäng. När han först gick dit såg jag hur två av dem gjorde "give-me-five" och jag hörde hur de skrattade.
- Ska vi gå? Undrade Emily plötsligt.
- Va? Ja, jag kommer.
Vi gick långsamt bort från stranden och lämnade Mathias bakom oss.
- Herregud! sa Emily när vi gått en liten bit. Han var ju inte ful precis!
- Det kan man väl inte påstå, instämde jag skrattande. Dessutom verkade han trevlig...
- Varför får alltid du de snygga killarna efter dig? Sa Emily avundsjukt.
- Det vet du att det inte är sant.
Emily fnissade.
- Okej då, det är kanske inte så vanligt att killar tittar på oss.
På bussresan hem diskuterade jag och Emily killar som vi varit ihop med, vad som var bra och vad som var dåligt med var och en.
- Vad var så bra med Oliver? Frågade Emily mig. Det har jag aldrig fattat.
Jag skrattade lite tyst.
- Han var som en dröm som blivit sann, svarade jag och tänkte tillbaka på min förra pojkvän. Det enda som var fel med honom var att han bodde så långt bort.
- Saknar du honom?
- Är du dum eller? Klart jag gör! Jag kände mina ögon fyllas med tårar. Jag skulle kunna göra vad som helst för att få träffa honom igen.
Emily såg på mig med en sorgsen blick.
- Förlåt Evelina, sa hon. Jag anade inte att du saknade honom så mycket!
Jag drog ett djupt andetag och kämpade för att hålla tillbaka tårarna.
- Inte jag heller faktiskt.
- Försök i alla fall att glömma honom! Och dessutom, sa hon med en tröstande, nästan lite retsam röst. Så kanske du träffar Mathias igen!
Jag kände en svag lyckokick och log lite.
- Hoppas det!
- Det gör du säkert! Men nu ska vi hoppa av den här bussen, sa Emily och tryckte på stopp-knappen.
Snart stannade bussen. Jag, Emily och ett äldre par gick av. Emily gick hem till sig och jag till mig.
När jag öppnade dörren och gick in möttes jag av en underbar matdoft.
- Hej! ropade jag och tog av mig skorna.
- Hej! ropade min mamma tillbaka. Jag är i köket.
Dagarna flög förbi! Även om jag inte gjorde något speciellt. Den mesta tiden spenderade jag ute, alltid med mp3-spelarens hörlurar i öronen. Ibland vid havet, ibland vid sjön, ibland på stan, ibland i trädgården. Hur som helst dröjde det inte länge tills att det var konsert!
När jag vaknade på lördagsmorgonen gick det upp för mig att konsert-dagen var här!
Ingenting kunde göra mig sur! Inte ens när min mamma gav mig en massa saker att göra precis när jag skulle gå till Emily på eftermiddagen blev jag sur. När jag väl kom hem till Emily med två biljetter var vi båda så glada och uppspelta att vi skrattade nästan hela tiden. Vi skulle ta bussen ungefär klockan fem på kvällen, sedan skulle vi hem efter konserten som slutade elva. Vi var vana vid att åka buss och tåg sent på kvällen, men våra föräldrar tyckte inte om det. De oroade sig ständigt, men det brydde vi oss inte om. Äntligen var dagen kommen! Äntligen skulle vi se Trash Hanks!
Jag hade skrivit en del där jag berättade när de var på konserten men det blir för mycket, får inte till det på något bra sätt :(
Tillägg av Anchezz 2014-05-22 09:20
Jag har inte heller kommit på något bra, passande namn till berättelsen så har ni några tips om det är det bara att skriva!
Jag har inte heller kommit på något bra, passande namn till berättelsen så har ni några tips om det är det bara att skriva!
Tillägg av Anchezz 2014-05-22 10:54
Funderar på att dela in berättelsen i kapitel, bara för att den kommer bli så lång
Funderar på att dela in berättelsen i kapitel, bara för att den kommer bli så lång
Ingen status
