Jag trooooor att det är fruktansvärt fel att tänka på detta viset då barn i regel betraktas som rena, oförstörda individer. Men jag kan inte sopa bort tanken på att de är lika stora idioter som alla andra, vilket känns lite knasigt när jag tänker på det.
jag ser 2 möjliga förklaringar och en mindre trolig, jag tror stenhårt på nr 2:
1. jag börjar bli gammal.
2. Eftersom jag sällan träffar barn i min vardag har jag objektifierat dem och därmed tagit bort all sorts empati för dem.
(3. jag är ignorant, bitter och cynisk.)
(och det hemliga, mindre troliga alternativet: 4. mitt tankesätt är helt normalt.)
Nån som känner igen sig/har några tankar om ämnet?
(jag vet att det är vanligt att hata barn, jag "hatar" förvisso barn men jag har aldrig betraktat dem på detta vis förrut.)
(jag har nog formulerat mig lite knasigt...)
bitch please
