Jag kan inte släppa det faktum att folk umgås med varrandra för att tillfredsställa sina egna behov och alla relationer kretsar egentligen om EN person, om din bästa polare dör så blir du ledsen för att DU aldrig får träffa han igen (eller är det bara jag som tänker såhär?). Fruktansvärt vidrig tanke egentligen...
Ex, du sitter hemma och läser, din polare ringer och grinar och vill prata, du har ingen som helst lust att lyssna på dennes problem men gör det ändå. Varför? jo för att inte lyssna på vännens problem kan bita dig i röven i framtiden, inte för att du faktiskt bryr dig om vännen.
För att inte tala om intima relationer, där pratar vi om 100% ond egoism. 2 personer som låtsas (undermedvetet dvs) bry sig om varrandra för att tillfredsställa sina egna behov. Den klassiska jag-har-blivit-dumpad repliken har förmodligen många hört: "jag är glad så länge hon är glad, även om det betyder att hon är med någon annan". Fullständig bullshit, håller du inte med mig, försök försvara uttalandet.
(Nu glömde jag bort hela poängen med texten... Nåja, jag hittade på något nytt)
Iallafall, Hur ser ni på relationer överhuvudtaget? Älskar du verkligen dina nära och kära eller älskar du att inte vara ensammen?
Ni som tänker som jag gör och faktiskt "bryr" er om andra, hur ser ni på det här? Mår ni dåligt för att ni egentligen uttnyttjar människor? Hur kan man inte bli bitter när man ser världen ur "sanningens lupp"?
Och slutligen, är det här socialt accepterat att ta upp bland folk man "bryr sig om" eller inser de falskheten i mänskligheten osv osv (vilket biter dig i röven eftersom de dumpar dig och sitter hemma och är bittra vilket gör dig till en lonewolf)?
Kommentarer om att jag är psykiskt sjuk, elak och kall undanbedes, granska er själva istället för mig.
Visst, man skulle kunna se det som en "ge och ta grej" som båda tjänar på, men det gör det inte mindre egoistiskt.
bitch please