Jag hatar att vara bland folk i generellt men specielt i sjukhusmiljö. Jag har försökt testa mig själv för många olika andra orsaker tidigare men flera gånger får man hård panikångest och vänder om så fort jag kommer till väntrummet. Det känns som om man sitter och väntar på det värsta samtidigt som man förnedrar sig själv med att sita i väntrummet och att visa sig svag. Jag må aldrig ha pratat om detta med någon, vilket jag sällan gör, att prata med mig är som att lägga in document i ett kassaskåp, inget blir rörd och inget kommer ut.
Samtidigt som jag är rädd över vad som kommer hända efterått. Många associerar AS (Asperger) med Autism och jag vet iallafall om jag kommer få den diagnosen kommer många, specielt min familj som är okuniga och dömmande om det mesta se mig som ''Rainman''. Hitills tror jag att de tror att jag kan nog vara lite skruvad, allafall min bror har svårt att förstå fast vi kan vara nära. Jag gillar att vara anorlunda och en individ men jag tänker konstant ''Unda vad de tror / tänker om mig'' och då är rädd för, om jag får det diagnosterat, att folk ska tycka tilla om men.
Jag är också smygbög som inte kommit ut än. Samma sak där fast värre. Har flera högt religösa kristna vänner och släktigar som hatar Homosexualitet för det är sodomi bla bla bla. Samtidigt som jag ryser av bögar, eller rättaresakt fjoller. Om man vill ha en brud så dejta en, inte en kille som är mer femenin än de flesta tjejer. Ganska ironiskt va? Nvm kom utanför ämnet.
Meningen med detta är att, finns det någon som har gått igenom samma som jag? Hur överkommer man räddslan? Vart söker man sig till?
Ingen status
