Hamsterpaj

Sveriges nyaste sida

Kapitel 1

”Slå! Slå! Slå!” ekade det i huvudet.
Takey stod stilla med en knuten högerhand och en blodig tröja i den andra, och i tröjan var en människa. Plötsligt svingade han högerhanden och nådastöten gav ifrån en knackade ljud av knäckta ben.

Så hade Takey levt ända sedan han slutade grundskolan, levt på att samla in skulder till en ockrare. Det enda han kunde vid detta laget var att slåss, medan hans tidigare klasskamrater sitter och pluggar vid en bänk.

Han släppte greppet om tröjan och den slagne föll ner på alla fyra samtidigt som det rann blod från näsan.
”Pengarna ska finnas på bordet på fredag, annars kommer jag tillbaka med några vänner” sa han och gick därifrån.
Han visste inte vart han gick, men han fortsatte att gå. En stund senare gick han förbi ett stort upplyst och tittade in igenom fönstret, där var det, den perfekta familjen: Mamma, Pappa, barn. Han tänkte på sig själv när hans föräldrar fortfarande var i livet, då han var barnet, det kändes så längesedan han haft den känslan. På den tiden då man inte hade några bekymmer alls, när man skulle bli riddare, brandman och doktor på samma gång. Han väcktes ur sina tankar när han hörde steg närma sig.
”Står du här och dagdrömmer igen?” Hördes en röst fråga.
”Vad vill du nu, Burton? Jag har fixat allt du sa åt mig att göra.” Frågade Takey.
Burton gav ifrån sig ett högt skratt och tog ett bloss på sin cigarr.
”Hur länge har du jobbat för mig nu? Ungefär en 5, 6 år?”
”Det har gått två år och 364 dagar sedan du anställde mig.”
”3 år då, den som jobbar för mig så länge utan att redan blivit dödad borde få en julbonus, så här dagen innan julafton.” Sa Burton och skrattade.
Burton gick fram och gav Takey ett papper.
”Detta är min gamla stuga ute på landet, en liten gåva, varför tar du inte semester resten av året och firar julen med din familj.”
Takey vände sig om blixtsnabbt och tog tag i Burtons hals och lyfte upp honom från marken.
”Du vet gott och väl att jag inte har någon kvar.”
”Jaja.” Sa han lugnt och tog ytterligare ett bloss. Takey släppte ner ockraren igen och gick iväg. När han kände att Burtons blick inte längre brände i ryggen stannade han och pustade ut. Han såg på det skrynkliga pappret med en röd stuga på och så vände han på fotot och dör stod en adress, han bestämde sig för att ta sig dit och se på huset själv medan solens strålar fortfarande lyste upp det grå molntäcket på himmelen.

Stugan var ungefär 20 gånger 10 meter med två våningar, och låg en mil ifrån staden. Takey steg ut från sin bil och såg på den stora byggnaden och undrade varför hans chef hade gett honom ett så stort hus helt plötsligt. Utan att fundera mer på det gick han fram och öppnade dörren, innanför var det mörkt även om det sista av ljuset från utifrån sökte sig in genom fönstren. Takey tog ett steg in och letade upp ljusknappen och hallen lös upp. Han ställde ner sin bag och tittade sig omkring i huset. Efter tio minuter hade han inspekterat alla rum utan att hitta något mer än några möbler och liknade.
” Aja, funkar väl... Även om jag inte vet vad haken är än.”
Takey vaknade av att det knackade på dörren och gick genast ner och öppnade dörren, i dörröppningen stod Burton med sin ölmage.
”Du undrar säkert vad haken är med detta?” frågade Burton.
Takey nickade grovt.
”Du ser vägen som går ner dit? Där står en av min anläggning för... Låt oss säga experiment, jag vill att du ser till att ingen nyfiken går dit. Annat än det är det inte, jag ringer dig när jag behöver håva in en betalning”
Burton gick iväg ifrån dörren och satte sig i sin bil och åkte iväg, kvar lämnade han en förvånad Takey.
”Undrar vad som kan vara så viktigt att han sätter mig på vakttjänst här?” tänkte Takey och stängde dörren.

Ett skott hördes som fick Takey att vakna, han tittade ut genom fönstret och sedan på sin mobil.
”Vem är här ute mitt i natten och skjuter.” Tänkte han och seg upp ur sägen och gick till Vardagsrummet och tittade ut genom fönstret.
Det enda han såg var vägen han skulle vakta och något enstaka träd i mörkret. Ett ljus lös inne i skogen och sedan kom ännu ett ljud av ett skott. Takey skyndade sig ut för att se efter vem det var som sköt.
När han stod mitt bland träden försökte han intensivt lyssna efter steg. Plötsligt hörde han steg komma mot honom, nu hade det blivit så mörkt att han inte såg mer än två meter framför sig. Han hörde att det var mer än en som sprang mot honom och förberedde sig på sammanstötningen medan stegen hastigt kom närmare. Utan att han märkte det var stegen plötsligt bakom honom, fast det var fortfarande någon framför honom, någon långsammare. Han såg han ett nytt sken och han kände en smärta i högra axeln. Kort efter sprang någon in i Takey och ramlade baklänges. Takey lutade sig över den fallne och letade upp kragen och drog upp honom.
”Vad håller du på med? Skjuter vilt omkring dig?” Frågade Takey snabbt.
”J, jag måste neutralisera nummer 3 och 7, s, släpp mig!”
Takey tog tag i hans nacke och vred om tills det hördes ett högt knak och kroppen föll livlöst till marken. Han började gå tillbaka mot huset utan att tänka närmare på vad som hade hänt.
När han stod framför dörren såg han att den stod på glänt och undrade om han verkligen stängde dörren efter sig. Han kom fram till att han måste gjort det och gick in i huset. Han tyckte genast att något var konstigt men var för trött för att tänka närmare på det och gick och lade sig.

Han vaknade åter igen en stund senare av en duns i golvet, han kände fortfarande sig trött men bestämde sig för att se efter vad det var, och gick ner till köket och slog på ljuset och inspekterade noga varje del av köket men fann ingenting. Plötsligt ramlade någonting ut ur ett av de stora skåpen och Takey vände sig snabbt om och såg två tjejer ligga på golvet. De såg ut som människor i de flesta aspekten utom att den ena hade ett långt i pannan och långa flammande vinröda tatueringar som gick från öronen fram på kinderna och ner på halsen och in under kläderna. Den andra var ovanligt blek och hade röd-rosa hår, dessutom var hon väldigt tunn.
”Vilka är ni!?” Frågade Takey och drog fram en pistol ur en av kökslådorna.
”S, s, s, skjut inte är du snäll” sa den med hornet.
Takey sköt ett skot mot väggen bakom dem.
”Svara innan jag blir riktigt sur!”
”J, Jag är Heina och detta är Culana.” Svarade den med hornet.
”Vad gör ni här? Och vad är det för sak du har i pannan? ”
”Du måste hjälpa oss, min vän behöver blod”
Takey sköt ännu ett skot som gick rakt igenom Heinas hand och hon tjöt ut i smärta.
”Ser detta ut som ett jävla sjukhus, var det er den där skiten i skogen jagade?”
”J, JA!” Skrek Heina ut.
Takey sänkte pistolen och slängde en trasa mot henne.
”Torka ditt sår innan det blir infekterat, och ta av den där horn saken, den gör mig galen.”
”Jag sticker och sover nu, om din vän behöver blod får du väl sticka till något sjukhus med henne.” Sa han och gick upp till sitt sovrummet.
Han låg i sängen men lyckades inte sova. Plötsligt hörde han dörren öppnas och vände sig långsamt för att se vem det var. I mörkret såg han inte mer än en kontur av någon som steg in i rummet, han sökte med blicken efter ett vapen men fann inget.
”Kommer de hit för att mörda mig nu?” tänkte han.
När hon var närmare såg han att det var den andra, bleka tjejen. Utan att han märkte det tog hon fram en pistol.
”Jag ska bara suga lite av ditt blod, ligg still annars skjuter jag huvudet av dig” sa hon och satte pistolen mot hans tinning.
Hon böjde sig över hans nacke, när han kände hennes andedräkt agerade han snabbt och drog bort pistolen från hennes hand och satte sig upp och siktade på henne.
”Stå still annars skjuter jag huvudet av dig.” sa Takey och ställde sig upp.
Han tände en lampa och såg på hennes skräckslagna ansikte.
”Vad fan vill ni? Inte nog med att jag skonar ditt liv efter att ni tagit er in i mitt hus, och nu ska du försöka... Ehh... Suga mitt blod eller vad du sa, tror du att du är någon typ av vampyr?”
”J, jag behöver bara l, lite.”
Hennes ögon slöts och hon föll samman.
Kapitel 2


”Vad är det frågan om?” Frågade Takey irriterat.
”Ehm... Du skulle ändå inte tro mig.” svarade Heina.
”Först, ta av dig det där enhörningshornet, sedan kan du förklara vad som händer här.”
”J, jag kan inte ta av d, det, det sitter fast”
Takey plockade fram en kniv och tog tag i Heinas huvud och satte det mot köksbänken och högg till. Ett klingade ljud som när metall möter metall när kniven sviktade undan för hornet. Han släppte kniven och bakade tillbaka.
”Vad är du för något?!”
”...Du kommer nog ha ganska svårt att tro mig, men jag är en utomjording, för ungefär tre jordsår sedan kraschlandade jag här i närheten. En kort tid därefter blev jag infångad och tagen till anläggningen därborta.”
”D, driver du med mig eller? OM du kom från rymden borde du väl bara kunna använda en strålkanon eller något? Förresten ser du nästan ut som en människa, och då skulle du inte kunna komma från rymden.”
Heina svarade inte.
”Culana behöver blod, annars kommer hon att dö.”
”Hon har klarat sig hittills, Kroppen fixar nytt blod.”
”Det är problemet, hennes kropp kan inte det, hon är en ny gren av homo sapiens: homo lamia, vampyr människan.”
”Sluta driva med mig!”
”Vi får göra detta på den svåra vägen.”
Hon tog kniven och började gå mot Takey, hon gjorde ett utfall med kniven men han blockerade attacken. De stod där och slogs men ingen lyckades vinna striden.
Från ingenstans hoppade någon upp på Takeys rygg och bet honom i halsen. Han försökte få av sig parasiten men utan att lyckas och samtidigt försökte han försvara sig mot Heinas attacker, han kände hur han blev yr och att medvetandet lämnade kroppen och han föll ihop på marken.

Takey slog upp ögonen och såg taket i sovrummet, han försökte resa sig upp men föll ihop nästan direkt. Han tittade mot klockan och såg att det var mitt på dagen.
”Var det en dröm?” tänkte han till sig själv.
Han kände på sin nacke och kände två sårskorpor och kände sig yr igen. Han lyckades lugna sig igen och yrseln försvann. Han letade upp sin pistol under kudden och satte sig upp i sängen. Röster hördes nerifrån, han kunde inte avgöra vilket rum det var ifrån, men de hördes tillräckligt tydligt för att kunna gissa vad de pratade om. Plötsligt tystnade rösterna och han hörde bilar utanför, och någon steg ut ur en av bilarna. Det knackade på dörren och Takey lyckades ställa sig upp och började gå mot dörren, när han kommit ner från trappan blev han överfallen från sidan och slog huvudet i golvet och det sista han uppfattade innan allt blev svart var ett tio centimeter långt horn.

Takey vaknade med ett ryck och slängde huvudet mot höger och vänster i förvirring, han slängde en blick på klockan och såg att den var nio på morgonen och han slappnade av.
”Puh... Det var bara en dröm.” tänkte han och steg upp ur sängen.
Han gick ner till köket, och försökte leta fel därinne. Han hittade inga och kände sig lättad och gick fram till kylskåpet, han tyckte att det såg tomt ut men funderade inte närmare på det och tog fram mjölk och flingor ur skafferiet. När han öppnade en kökslåda såg han ett fel: kniven låg i fel låda. Han tog långsamt upp den och tittade noga på äggen, han fann ett ställe mitt på bladet som hade gått sönder litet. Han hörde ett knak bakom sig och vände sig snabbt om och kastade kniven. Kniven fångades in av en hand bara någon centimeter framför Culanas ansikte. Hon hade ett lugnt avslappnat ansikte trots att hon kunde varit död.
”V, vad vill ni?” Frågade Takey.
Han märkte att han själv stammade och försökte lugna sig.
”Vi vill söka tillflykt i ditt hus.” Svarade Culana.

Det hade nästan blivit middag när de var klara.
”Så du menar att du är en rymdvarelse, som av en slump är mycket lik människor? Och att du kraschlandade här för tre år sedan och blev tillfångatagen?”
Heina nickade allvarligt.
”Och du, Culana är någon typ av ny supermänniska som skapades fram i ett labb, och du måste födda på andras blod för att du själv inte kan skapa blod? Och att när ni av en slump träffades på anläggningen hjälpte ni varandra att fly och att anläggningen nu är efter er?”
Båda nickade grovt. Samtidigt visste inte Takey vad han skulle tro, han hade nått den mängd konstigheter han kunde klara på en dag.
”Okay, jag låter er stanna på några villkor: först, ni får fixa med hushållet, andra ni gör vad jag än säger, annars sätter jag en 55 kalibers skott i pannan på er, förstått?”
Heina och Culana stirrade vilset på varandra men nickade båda två. Takey lämnade bordet genast efter att de nickat och gick ut till bilen och körde iväg in mot staden.
Han stannade inte innan han var framme vid Burtons hus och gick in. Burton satt vid sin bänk och pratade med någon han inte kände igen.
”Jag är lite upp...” Sa Burton.
”Ge mig något att göra bara, vem behöver klås upp?” Frågade Takey snabbt.
Burton letade snabbt i sina papper och kastade sedan en fil till honom. Takey gick innan han hann säga något mer. Han satte sig i bilen och såg på pappret, det var det vanliga: en som inte betalat sin skuld till Burton.