Nej, men nu är det så att jag måste skriva klart en fantasy berättelse tills imorgon då jag är den typen som väntar till sista sekunden med allt som har med skola att göra. Jag har börjat på den, men vet inte riktigt hur jag ska fortsätta, och det är där du kommer in i bilden.
Jag vet hur den ska sluta; Aurora (huvudpersonen, klaga ej på namnet) upptäcker att det är det är 'motståndsrörelsen' som hon är en av som är De Anonyma (den 'onda' regeringen vars identiteter är hemliga och styr genom att använda olika varelser som marionetter).
Det blir bättre än det låter, tror jag.
Här har ni början om ni orkar läsa.
I ett mörkt rum vaknar en flicka mitt i natten. Hon känner sig olustig och tittar med stora ögon runt i rummet, även fast hon aldrig skulle kunna se om någon/något var där.. Med trevande händer försöker flickan tända en liten lampa som hänger ovanför hennes allt för stora säng. När hon hittar den märker hon förskräckt att den inte fungerar. Det finns ingen ström. Plötsligt tar någonting ett fast tag i hennes händer för att sedan försvinna utan att lämna något som helst spår. Ett par paranoida och skrämda språng senare befinner hon sig i köket med en kniv i handen. I köket känns de smutsgula luckorna kalla mot hennes rygg när hon sjunker ner med ryggen mot en av dem. Febrilt söker hon efter någon typ av rörelse i de skuggor som allt kastar men hittar ingenting.
'Ingenting kan inte göra någonting, eller hur?' tänker hon.
'Jo.' viskar något i hennes öra innan allt blir svart.
Jag hade fått ett namn. Jag hade fått ett namn efter hundra år när jag inte längre kunde erinera mig vare sig vad jag hette eller var jag kom från. Aurora Borealis blickade ut mot Åskbergen. Ett roat leende bredde sig över läpparna när jag tänkte på magikerns kamp för sitt liv vars blod färgat mina kläder röda. Ännu en i raden av de oräkneliga varelser jag avrättat i kampen mot regeringen; De Anonyma. Skriken av de dödsdömda marionetterna var som musik i öronen för mig... Jag hade dock inte tid för att bli allt för sentimental så jag förvandlade mig till en flygdrake, en mycket passande form då de är vida kända för deras blodtörstighet.
Efter en lång och kall flygfärd låg Frihetens Borg framför mina havsgröna ögon. Borgen hade varit mitt hem så länge jag kunde minnas och jag hade all avsikt att stanna där.
Det stack till i mitt ormmärke (en symbol för min tillhörighet till Rörelsen) när jag gick in i borgen i form av en älva.
"Jag såg i en spegel att det gick bra denna gång också. Åren är för dig inget hinder märker jag, och för det beundrar jag dig." Sini Kaul, en av mina få vänner retade mig när än han hade möjlighet. Trots att Sini var tvåhundra år äldre än jag använde den ofta min ålder som vanlig förolämpning då jag just firat sitt trehundra-års jubileum som medlem i Rörelsen, ett faktum han ej lät mig glömma. Det fick mig att känna mig gammal varje gång, men det skulle jag aldrig drömma om att visa.
"Med tanke på din ålder är jag förvånad att du kan se spegeln, så det samma." svarade jag med en spydig men ändå vänlig röst.
Vi befann oss i den stora sal som var den mest använda del av borgen och som ofta användes till de mindre hemliga möten och fungerade som en gemensam samlingsplats för de som bodde där.
"Touché." Sinis blick följde mig när jag gick mot mitt privata rum.
Nu är min fråga: hur ska jag fortsätta?
Allt kanske i själva verket är väldigt allvarligt.
