Det Manliga Svarssyndromet (DMS)
Varför män alltid har en åsikt, även om saker de inte vet någonting om.
I djurriket använder sig hanar av något som kallas "uppvisningar", för att locka till sig honor och hålla rivaliserande hanar på avstånd. De bröstar upp sig, och försöker se mer imponerande ut än vad de egentligen är. I naturen är detta roligt. Det blir ännu roligare när man sen märker samma tecken hos människan; killen i sportbilen med alla guldkedjorna runt halsen, eller killen med pudelhåret. Man har på senare tid upptäckt att detta beteende är mycket vanligare bland människor än vad man tidigare trott.
Har du någonsin funderat på varför:
Män som aldrig varit öster om Stockholm vet allt om den Japanska mentaliteten?
Män som inte kan betala sina kreditkortsskulder har en plan för att ordna upp landets skuld?
Män som inte kommer överens med sin egen familj vet hur man ska kunna få fred i mellanöstern?
Män som inte klarat grundskolan kan förklara vad som gick fel inom NASA?
Män som inte haft en träff på sex månader vet vad kvinnor egentligen vill ha?
Ta ett exempel: Fråga min kompis Micke, som tillbringar sin fritid med att fixa i ordning en gammal Harley och titta på kvinnlig gyttjebrottning, hur han tror att en koalitionsregering skulle påverka ekonomin i Baltikum. Han kommer då att rynka på ögonbrynen och snörpa fundersamt på läpparna. "Det är intressant att du nämnde det..." kommer han att börja, och kommer sen komma fram till något - troligen ingenting logiskt - men definitivt något.
Detta beteende, att konstant svara på saker oavsett om man har någon aning om ämnet eller inte, är känt som Det Manliga Svarssyndromet (DMS). Detta tvång att svara varierar lite från person till person, men ytterst få män är tillfreds med att säga "Jag vet inte". De föredrar "Det är inte det som är viktigast nu". De försöker att inte bli störda av oviktiga tankegångar som; "Vet jag egentligen någonting alls om detta?" eller "Är det jag säger det minsta intressant?" De kan ta en fråga och inte behandla den som en fråga om specifik information, utan istället ett tillfälle att utveckla några teorier, vädra ett par fördomar och dra några vitsar.
En del män verkar betrakta livet som ett intervjuprogram, där de är stjärnan. Om man frågar "Vad heter huvudstaden i Peru?", hör de "Kan du berätta lite om dig själv?". Ibland kan faktiskt detta vara tilltalande. Om man frågar en kvinna "Varför lät sig Madonna intervjuas av David Letterman?" skulle hon rycka på axlarna, och erkänna att vissa saker vet man bara inte. En man å andra sidan, skulle utveckla några teorier, som att de till exempel har samma agent, hon överdoserade med Prozac eller någonting annat liknande. Män har mod och uppfinningsrikedom (eller idioti) att förklara det omöjliga.
Men Det Manliga Svarssyndromet (DMS) är inte ofarligt, något som min väninna Paula fick lära sig när hon var åtta år. Hon upptäckte då att det gjorde ont i tänderna när hon åt glass och frågade sin far om eskimåerna har samma problem. "Nej", svarade han, "De har gummitänder". Paula upprepade vad hennes far lärt henne på en geografilektion och blev till åtlöje i klassen. Detta var hur hon lärde sig att män, till och med hennes egen far, hellre hittar på ett svar än att de erkänner att de inte vet. Senare i livet stöter kvinnor på samma problem, män kan prata med sån övertygelse att kvinnor kan luras till att tro att männen faktiskt har en aning om vad de talar om.
Min kompis Micke (han med en Harley) är full av expertisråd på olika ämnen, det kan vara allt från växthuseffekten till vart Elvis nu egentligen befinner sig. I verkligheten däremot är han bara expert på en enda sak, att få väldigt lite kunskap att höras väldigt mycket ut. För honom är svarandet ett spel, och att inte ha en aning om vad han pratar om ökar bara spänningen. Att visa sig skeptisk kan vara mycket uppretande. Till och med fånigt väna "DiLeva-typer" kan reagera hårt på svaret "Är du verkligen säker på det?", som kan uppfattas som ett ifrågasättande av deras manlighet, då de finner sig i en situation där de backar upp ett häpnadsväckande påstående med irrelevanta faktum.
Många kvinnor uppmuntrar aktivt det manliga svarssyndromet. Det finns en vanligt förekommande mening när kvinnor lyssnar på män "Nähä, verkligen?". Kvinnor som egentligen utan problem förstår kärnfysik, ses i manligt sällskap tappa hakan över att jorden är rund.
DMS brukar vara ganska mild fram till puberteten; pojkar brukar börja prata med övertygelse om saker som utlandspolitik ungefär samtidigt som de får hår i ansiktet. Hur började DMS? Ända sen männen var ute och jagade håriga mammutar och anföll fiender med stenar, och sen skjortor öppna till naveln började anses ofint i offentliga sammanhang, har män visat sin manlighet genom att utveckla sina teorier om fotboll.
Att öka folks medvetande om DMS har lett till en följd seminarium och kurser om konverserandet mellan kvinnor och män. Detta är bra och insiktsfullt men man bör vara försiktig. Kvinnor måste påminna sig själva om att när en man berättar något som är väldigt intressant är det en god chans att det är väldigt osant.
Vad tror ni? :)
Ingen status
