Man gillar liberalism trots historiskt motstånd
"Vi är nu Sveriges enda liberala parti" säger Miljöpartiets språkrör Maria Wetterstrand och avbryts av stående ovationer med applåder. Det är på en demonstration mot FRA. Visst är det ett förtryck mot friheten man demonstrerar emot, men jag har aldrig velat se MP som ett liberalt parti. Visst ställer man sig utanför skalorna och begränsas inte till socialism, men det är där man legat i riksdagen och det är därför MP får mitt stöd. Men nu är det inte MP jag vill prata om, utan just de stående ovationerna. Visst går de att förstå i sammanhanget, men är liberalismen mycket mer lockande än socialism och konservatism i Sverige idag? Jag hävdar att den är det, men jag undrar varför.
Ser vi de tre stora ideologierna historiskt så var det konservatismen och liberalismen som låg i krig med varandra medan socialismen smög fram vid sidan om. Det var stabilitet som stod emot snabbare utveckling. När kriget sedan blev mellan socialism och liberalism var det rättvisan och jämlikheten som slogs mot friheten. Striden praktiserades av Sovjet och USA under Kalla Kriget. Ingendera var kanske speciellt representativt för sin påstådda ideologi, men den politiska striden var total.
Såväl höger- som vänsterblocket kallar sig liberala
Först kom det sig att de konservativa och de liberala partierna på något vänster gick ihop och blev högerflanken - trots att de i alla tider varit ärkefienderna med precis motsatta uppfattningar (jag begriper fortfarande inte hur de får ihop det).
Sedan kom den socialistiska vänsterflanken och påpekade att högern var konservativ och bakåtsträvande, var emot den jämlikhet och rättvisa socialismen stod för. Högern blev den förtryckande, hierarkiförespråkande politiken medan socialismen skulle befria arbetarklassen och göra alla till jämlikar. Där blev alltså vänsterflanken den frihetsförespråkande liberalistiska och detta trots århundradets politiska konflikter.
Olika sorters liberalism
Medan högern paketerar sin liberalism som marknadsekonomi, fri konkurrens och kapitalism, visar vänstern stolt upp hur man ställer sig emot övervakarsamhället och för individens rättigheter och personliga skydd. Det är helt enkelt två olika halvor av liberalismen som flankerna lagt beslag på.
Men det man säger är att man är liberal. Liberalismen får således den glorifierade ställningen som åtråvärd i samhället. Plötsligt talar alla gott om liberalismen och ingen kritiserar den. Allt dras åt samma håll och den som kritiserar det förlorar direkt dragkampen mot de enorma massorna.
Lustigt nog har liberalismen gjort allting godtagbart att kritisera - vi har ju åsiktsfrihet - förutom sig själv. Det ligger ett tabu på att kritisera liberalism. En lustig ordväxling man kan stöta på är:
- Du får kritisera vad du vill i samhället, säga att vad som helst är dåligt.
- Just det tycker jag är dåligt, jag är emot den överdrivna friheten.
- Är du dum i huvudet?! Alla ska ha rätt att säga vad de tycker. Dig går det ju inte att prata med!
Vad tycker jag då själv?
Jag är socialist, men vill inte kalla mig liberal. Självklart behöver alla ideologier blandas och vårt samhälle bygger mycket på friheten. Vi måste ha åsiktsfrihet, tryckfrihet, yttrandefrihet, osv. Men mycket längre än så vill jag inte behöva gå. Jag vill inte ägna mitt liv åt att välja mellan tjugo olika schamposorter, femtio elleverantörer och hundra olika mobilabonnemang. Men jag kan leva med den onödiga tid allt sådant tar om det finns folk som verkligen måste ha hundra alternativ i allting de gör.
Jag vill heller inte att alkohol eller receptbelagda mediciner ska försäljas av vem som helst eller att privata företagare tar över statens uppdrag att tjäna alla oavsett. Därför är jag motståndare till liberalismen. Jag är socialist, men kan även se positiva delar i värdekonservatism och då kommer vi in på frågan vad som hände med konservativ socialism?
Plötsligt är socialism och konservatism de enda två ideologier som inte går att kombinera. Kanske är det den kombinationen som skulle fallit sig mest naturlig, men ändå är det inget parti som tar den på allvar.
Er syn på saker och ting
Vad tycker du om liberalism och dess olika delar? Är den över- eller underrepresenterad idag eller är det så svenskt lagom? Får man kritisera liberalism och i så fall från vilket perspektiv går det? Varför finns det inga riktiga representanter för konservativ socialism och hade den kombinationen fungerat idag?
För dem som är intresserade kan jag tipsa om två politiska filosofer jag funnit, Ernesto Laclau och Chantal Mouffe, som kritiserar liberalismen.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
