Svar till Existenz [Gå till post]:
Jag är fullt medveten om att uppfostran är vad som formar en människa. Alla har olika levnadsförhållanden och villkor här i livet. Hade jag vuxit upp i en värld där man varit övertygad om att jorden var platt så hade jag trott på det, ingen tvivel.
Hade jag vuxit upp under vikingatiden så hade jag trott att Tor var ute och bankade på jättar varje gång det åskar, det var de "generella" åsikterna och vad man trodde på den tiden och den platsen.
Vad vi lever i nu är ett samhälle där de flesta människor inte tror. Vi bor i dagens Sverige, med god tillgång till modern vetenskap. Om jag under min tidiga uppväxt konstant hade fått höra att gud skapade jorden och att ha gjort dittan och dattan, utan att få höra någonting annat, så hade jag trott på det. Den tidiga uppfostran sätter oerhört djupa spår, men det innebär inte att man behöver vara blind för allt annat.
Det var först när jag blev lite äldre som jag började tvivla på Guds existens. Anledningen till att jag började tvivla var ju just för att en väldigt stor del av Sveriges befolkning inte tror. Det finns stor tillgång till "vetenskap" och "bevis" som pekar mot att han inte finns. Det går inte att motbevisa Guds existens, men det finns en del saker som tyder på att han inte finns. Jag har alltid varit ett nyfiket barn och jag har alltid ställt frågan "varför" till precis allting. Jag tar inte saker för givet och jag ifrågasätter (föreställ er vilken jobbig unge jag måste ha varit, "varför?", "varför?") Desto mer jag frågat, desto mer övertygad har jag blivit.
Anledningen till att jag inte tror är till stor del grundad på att jag är uppvuxen i ett samhälle där man inte gör det, ja, men det är inte den enda anledningen. Jag hade troende människor i min gamla klass. Jag pluggade natur och man kan tycka att det är märkligt att starkt troende människor går en sådan utbildning. De som var öppet troende i min klass var inte den typen av kristna människor som blundade för vetenskapen och läste bibeln ordagrant. Det var människor som var öppna för nya saker, nyfikna människor, men som trodde på bibelns budskap. De trodde på en Gud, de kunde känna Guds kärlek och de trodde på många av berättelserna, men de tolkade inte bibeln ordagrant.
Bara för att man är troende så behöver man inte blunda åt allt annat, på samma sätt som vi inte behöver blunda åt religionen.
Det finns en fråga som jag ställt mig själv och inte riktigt hittat svar på, en fråga angående vem och vad jag är. Våra celler byts konstant ut. Jag är bara en klump med samarbetande celler, i ett oerhört komplicerat nätverk, men vad är jag? Mina tankar lagras i nervbanor, men allting byts ut, sakta men säkert.
Om man tar en atom från mig i taget och ersätter det med en ny, samtidigt som man bygger en ny "mig" med de gamla atomerna, när upphör jag att vara jag och vilket av "jagen" skulle jag vara? Jag tror att vi, definieras av mer än bara en klump med nervtrådar i huvudet. En människa är mycket mer än ett gäng minnen och nervbanor i huvudet. Minnen förändras, glöms bort och celler ersätts. Jag är fortfarande jag.
Att man är troende innebär inte att man ska vara blind mot vetenskapen.
Att man tror på vetenskapen innebär inte att man ska vara blind mot tro.
Jag är fullt medveten om att uppfostran är vad som formar en människa. Alla har olika levnadsförhållanden och villkor här i livet. Hade jag vuxit upp i en värld där man varit övertygad om att jorden var platt så hade jag trott på det, ingen tvivel.
Hade jag vuxit upp under vikingatiden så hade jag trott att Tor var ute och bankade på jättar varje gång det åskar, det var de "generella" åsikterna och vad man trodde på den tiden och den platsen.
Vad vi lever i nu är ett samhälle där de flesta människor inte tror. Vi bor i dagens Sverige, med god tillgång till modern vetenskap. Om jag under min tidiga uppväxt konstant hade fått höra att gud skapade jorden och att ha gjort dittan och dattan, utan att få höra någonting annat, så hade jag trott på det. Den tidiga uppfostran sätter oerhört djupa spår, men det innebär inte att man behöver vara blind för allt annat.
Det var först när jag blev lite äldre som jag började tvivla på Guds existens. Anledningen till att jag började tvivla var ju just för att en väldigt stor del av Sveriges befolkning inte tror. Det finns stor tillgång till "vetenskap" och "bevis" som pekar mot att han inte finns. Det går inte att motbevisa Guds existens, men det finns en del saker som tyder på att han inte finns. Jag har alltid varit ett nyfiket barn och jag har alltid ställt frågan "varför" till precis allting. Jag tar inte saker för givet och jag ifrågasätter (föreställ er vilken jobbig unge jag måste ha varit, "varför?", "varför?") Desto mer jag frågat, desto mer övertygad har jag blivit.
Anledningen till att jag inte tror är till stor del grundad på att jag är uppvuxen i ett samhälle där man inte gör det, ja, men det är inte den enda anledningen. Jag hade troende människor i min gamla klass. Jag pluggade natur och man kan tycka att det är märkligt att starkt troende människor går en sådan utbildning. De som var öppet troende i min klass var inte den typen av kristna människor som blundade för vetenskapen och läste bibeln ordagrant. Det var människor som var öppna för nya saker, nyfikna människor, men som trodde på bibelns budskap. De trodde på en Gud, de kunde känna Guds kärlek och de trodde på många av berättelserna, men de tolkade inte bibeln ordagrant.
Bara för att man är troende så behöver man inte blunda åt allt annat, på samma sätt som vi inte behöver blunda åt religionen.
Det finns en fråga som jag ställt mig själv och inte riktigt hittat svar på, en fråga angående vem och vad jag är. Våra celler byts konstant ut. Jag är bara en klump med samarbetande celler, i ett oerhört komplicerat nätverk, men vad är jag? Mina tankar lagras i nervbanor, men allting byts ut, sakta men säkert.
Om man tar en atom från mig i taget och ersätter det med en ny, samtidigt som man bygger en ny "mig" med de gamla atomerna, när upphör jag att vara jag och vilket av "jagen" skulle jag vara? Jag tror att vi, definieras av mer än bara en klump med nervtrådar i huvudet. En människa är mycket mer än ett gäng minnen och nervbanor i huvudet. Minnen förändras, glöms bort och celler ersätts. Jag är fortfarande jag.
Att man är troende innebär inte att man ska vara blind mot vetenskapen.
Att man tror på vetenskapen innebär inte att man ska vara blind mot tro.
Even boys have something to say if you listen long enough
