Hej!
Jag är en tjej på 14 år som har mycket problem i hemmet.
Min mamma och pappa separerade när jag var ca 2 år gammal och nu bor jag med min pappa och hans sambo. Mamma flyttade till Tyskland och gifte sig med en amerikan. Sen dess har hon flyttat runt om i världen. Jag och min styvmor kommer inte alls överens. Hon har gjort en väldigt tydlig bemärkelse om sina åsikter om mig. Ända sen jag var 7 år så har vi haft en friktion. Pappas äger att det är på grund av hennes "hat för barn". Men jag VET att det är något mer än det, hon gillar bara inte att jag får den uppmärksamhet jag behöver från min pappa då min mor inte var tillgänglig. Jag har alltid varit den blyga personen som tys till sina föräldrar. Styvmamman har då sagt att jag är en känslig barnunge osv. Hon vet om allt drama som hänt med min mamma och bakgrunds historier, därav känner hon ett behov av att smutskasta min mamma för att ha lämnat mig till sina närstående. I själva verket så bryr hon sig inte ett dugg vad min mamma gör, hon vill bara skina och verka som den perfekta styvmamman som bryr sig om mig osv. Jag har googlat på beteenden som detta och fått fram att hon har väldigt starka narcissistiska drag i sin personlighet. Jag har alltid vetat att styvmamman kan vara jobbiga och så. Men inte i den här graden. Förra året i mars, när jag var 13 år började förändrades mitt beteende. Jag blev mer ledsen, förlorade aptiten, tappade livsgnistan, fick ångest, stress osv. Jag visste att något var fel men försökte trycka bort dessa känslor och fortsatte att vara den lydiga dottern som många har sagt att jag är. Jag började grubbla väldigt mycket, speciellt om min styvmor, min mamma och skolan. Till slut kunde jag inte hålla känslorna inom mig och hittade ett sätt att lätta på min ångest, ett väldigt dåligt sätt. Jag började skära mig på armen, detta pågick ett par månader innan min pappa upptäckte. Då såg styvmodern sin chans att tracka ner på mig, att jag skadade andra och att jag gjorde det endast för uppmärksamhet. Men ändå lyckades hon få min pappa att se henne som en hjälte, att hon "bryr sig om mig". Det var då jag började inse hur hon hade satt en hållhake på min pappa. Han var så fångad och förälskad i henne att han inte kunde se problemen, att det var jag som hade problem med henne. Jag lyckades vara ren från självskada i några månader tills min ångest bubblade över. Genom den ångesten utvecklades ätstörningar. Ej specificerad. Jag hade nått den punkten att jag började tänka på självmord. Jag kände att mitt liv kommer aldrig bli bättre. Min pappa och styvmor kommer aldrig kunna se hur mycket smärta och känslor jag har inom mig. Men ett samtal från min mamma förändrade mitt liv. Jag berättade för henne om allting, ätstörningen, självskadan. Hon tyckte direkt att jag skulle gå och prata med pappa. Och det gjorde jag. Min mamma fick vara med via skype. Efter snacket med pappa så vart det en kylig stämning hemma. Men tiden så vart det bättre och jag kunde vara mer öppen med honom om saker. Men ändå visste jag att det inte skulle hjälpa, dom var ju fortfarande tillsammans och min pappa älskade henne för mycket för att kunna berätta vad jag hade sagt. Trots att hon har slängt kränkande kommentarer mot mig T.ex ser ut som ett anorexia fall, för kort, fula ögon, tråkig hårfärg. Jag fick en tid hos barn- och ungdoms-psykiatrin. Det gick väldigt bra och kändes skönt att få prata med någon. Men den känslan höll bara 2 dagar innan min styvmor kom och rasade den barriär som jag har byggt upp. Jag fick en diagnos om att jag led av depression och ångest. Min pappa och hon började gräla rejält en natt och jag blev livrädd då saker flög omkring i huset, styvmodern lämnade huset och pappa kom in och sa att de skulle separera. Jag visste inte vad jag skulle säga, jag var både glad och ledsen. Tänk om det var mitt fel? Det har gått säkert 3 månader sen de bråkade men de bor fortfarande tillsammans och pappa har inte ens försökt att leta efter lägenhet. Jag vet inte hur länge jag kan stå ut med henne, jag har låst in mig i mitt rum i snart 2 veckor och skippat skolan för att jag mår så dåligt. Det är en väldigt ond cirkel som pågår och jag vet inte hur jag ska förklara på det mest begripliga sättet. Snälla, är det någon som har tips om hur jag ska kunna hantera min depression samt ångest med tanke på hur mycket jag har som pågår i mitt liv just nu? Väldigt tacksam för svar <3
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
