Jag är sambo med min flickvän, vi kan kalla henne Anna, sen ca 5 år tillbaka, och har det väldigt bra. Inga barn eller något, bara hon och jag.
Jag slutade skolan 2000, (ja, åtta år. Ja, jag är gammal.) och i min klass gick en tjej, som vi kan kalla Jenny, som jag fick väldigt bra kontakt med.
Jag började fattade känslor för henne i andra ring i gymnasiet och vid den tidpunkten så hade hon pojkvän. Det förhållandet tog slut i början av tredje ring, och då försökte jag berätta att jag tyckte om henne. Det resultera i att hon ville inte sabba vår vänskap, och det respekterade jag.
Nu till saken, när Anna och jag vart tillsammans så "försvann" Jenny ur mitt liv, och även om jag tyckte att det var tråkigt så var jag inte jätte ledsen för det. Nu, för ca tre månader sen, började vi prata med varandra via MSN och återtog kontakten ganska kontinuerligt. Vi pratade med varandra nästan varenda dag.
Anna vet om att jag har haft känslor för Jenny, och hon respekterar att vi är vänner.
För ett tag sen så var jag till Jennys hemstad, (hon bor i en stad, fast bodde i min stad medans hon pluggade) och då träffades vi ett par timmar innan jag var tvungen att resa hem, och under den tiden så blossade känslor upp som jag inte trodde fanns. Jag kände mig...........nykär.
Jag visste att jag saknat henne, men att varenda fiber i kroppen skriker efter henne, skrämde mig mer än någonsin.
Hon berättade att ångrade det ögonblicket när hon sa att hon bara ville vara vän med mig, och undrade hur det skulle vara om vi var tillsammans. Dessutom känner hon exakt som jag.
Jag ska säga att hon har en pojkvän i sin stad och är lika lycklig som jag är med Anna.
Jag älskar Anna, missförstå mig inte. Jag skulle göra allt för henne, men dessa känslor kommer upp nästan hela tiden och när Jenny känner precis samma sak så gör det inte saken lättare.
Den senaste tiden har både Jenny och jag tänkt i "tänk om"-banor. "tänk om" vi hade varit tillsammans. "tänk om" jag hade vågat stå på mig. "tänk om" jag fortfarande varit singel, osv.
Jag vet inte hur länge jag kan hålla uppe den här fasaden jag har innan jag sätter mig ner och börjar gråta, för jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra. Jag skulle aldrig såra Anna på något sätt och jag kommer förmodligen leva med henne livet ut, för jag är oerhört lojal mot den jag älskar. Men det jag känner för Jenny.........
Ingen status är status