Svar till McKay [
Gå till post]:
Åh mobbning är en av mina favoritdiskussioner. Då får jag bege mig in grupppsykolgins värld trots allt.
Låt oss vända på det du sade.
Jag ska ta ett exempel från några år tillbaka. En dag hade en tjej i min paralellklass blivit överfallen och stått intryckt i ett klassrumshörn med en stor kniv mot halsen. Den som gjorde något sådant mot den efteråt gråtandes och skakandes lilla flickan på 13 år, blev som väntat offer för samhällets dom som "idiot som borde spärras in" eller "hemsk människa utan moral i kroppen"
Kvällen därpå satt jag på kommunens styrelsemöte (hade en liten specialroll som elevrepresentant på den tiden) och diskuterade incidenten, och hur man skulle hantera galningen som gjorde detta. Då fick jag även reda på vem det var som hade genomfört knivhotet.
Detta fick mig att spotta ut kaffet, och stå och skälla ut varenda rektor, lärare och ordförande som närvarade.
Killen som hade stått där med kniv och var beredd att ta en annan människas liv var han som strukit rundor i korridorerna som en ensam skugga, som blivit skrattad rakt upp i ansiktet varje gång han öppnat munnen, han som folk hellre knuffade iväg än var i närheten av. Han som man kunde skrika på om han störde. Den konstiga typen som "luktade äckligt" och alltid hade samma byxor på sig.
Är han ond?
Flickan då, som var en av de alla som aldrig såg åt hans håll, fnissade när de andra förolämpade honom, och använde hans öknamn när han kom på tal, är hon ond?
Låt oss säga att hon var den som alltid ställde upp för sina vänner och hjälpte dem ur alla knipor, men helt enkelt inte lade så mycket tid på denna killen, är hon ond då?
Jag som aldrig etablerade kontakt med killen som hade det dåligt, är jag ond?
Det är det jag menar med att ingen människa är i grunden ond. Men bristande kärlek skapar problem, utanförskap och desperation.
What doesn't kill you fucks you up mentally.