Svar till Garm [
Gå till post]:
Jag går fortfarande på gymnasiet vilket innebär att jag inte har någon praktisk erfarenhet av universitetet, sant. Däremot läser jag en universitetskurs i filosofi, och en mattekurs som motsvarar saker som i Sverige är universitetsmatte utöver mina gymnasiestudier. Att jag sen dessutom läser på ett av Stockholms absolut mest prestigefyllda gymnasium och har klarat mig igenom två år, varav ett av dem med tidigare nämnda mattekurs, med MVG i alla ämnen och ett väl fungerande socialt liv borde säga en del om hur pass svårt jag har för att plugga. Tro mig, jag skulle finna det mycket mer åtråvärt att studera på universitetet framför att städa golv, toaletter eller annat. Det där är helt enkelt fullständigt individuellt.
Mer avancerad procedur, ja. Det är därför man har flera år på sig för att lära sig den. När man kan något är det enkelt. För en läkare borde det vara lika enkelt att diagnostisera sjukdomar som det är för en städare att få ett sjukhusgolv rent.
Ja, det ena kräver utbildning, och ja, det andra kräver nästan fungerande motorik. Det finns människor som tycker att det är enklare och mer givande att utbilda sig i fem år än att städa, på samma sätt som det finns människor som tycker att det är enklare att städa hela livet. Här bygger du din argumentation på att alla människor tycker att samma saker är enkla. Jag bygger min på att vi alla är individer med olika mål, drömmar och kapacitet. Vilket ligger närmast verkligheten, egentligen?
Likformighet i benämningen att alla som bidrar till samhällets väl får sin bit av kakan, ja. Jag tycker inte att det är värt att ha kvar en skillnad som bygger på att människors arbete värderas olika, när det i själva verket är så att alla människors arbete är lika nödvändigt. Om det är det du kallar för likformighet är det något jag eftersträvar.
Jag tror på demokratiska principer. Däremot tror jag inte att den riksdag vi har idag har särskilt mycket att säga till om. Den viktigaste entiteten i samhället har de senaste 50 åren inte varit regeringar, det har varit storföretag. Det vi har idag är inte en demokrati. Det vi har är enormt förmögna juridiska personer, vars personligheten som är nedtecknad i lag vid närmare analys ter sig i det närmaste
psykopatisk. De har lobbygrupper som går runt demokratin, men lustigt nog klassas de av de flesta inte som något hot mot denna. Ett fåtal målmedvetna individer som använder sig av samma fula metoder och som har samma form av kapital som dessa juridiska personer, skulle kunna förändra världen. Att några sådana, som dessutom vill göra saker bättre för andra än sig själva, skulle dyka upp, ter sig tyvärr ganska otroligt.
Kärnfamiljen måste väl knappast innebära mamma-pappa-barn? För en modernare socialdemokrati skulle mamma-mamma-barn eller pappa-pappa-barn fungera minst lika bra. Folkhemmet är, som Palme påpekat i minst ett av sina tal, inget stillastående fenomen. Det förändras i takt med vårt samhälle, men bygger i grund och botten på tanken om att alla ska bidra för allas bästa och att man ska fånga upp människor som verkar vara på väg att falla. Människor som inte vill vara en del av folkhemmet, som inte vill bidra till det gemensamma bästa och som inte heller vill bli fångad när han eller hon faller är fria att flytta, eller att försöka övertyga resten av familjen om att det är på tiden att man tar ut skilsmässa. De 'individualister' du talar om lär helt enkelt vara människor som anser att de klarar sig bättre utan folkhemmet, och utan den trygghet som folkhemmet innebär, både direkt, tack vare skyddsnät och så vidare, och indirekt, då man slipper den brottslighet och de problem utslagna och fattiga människor ofelbart för med sig. Att vara individualist i benämningen att man är en unik individ som alla andra tror jag inte att folkhemmet sätter några käppar i hjulet för.
