Konstruktiv kritik, tack!
Året är 2050. Sverige är i kaos. Vi har en regering som är handlingsförlamad och inte kan göra så mycket åt situationen. Landet har tagit emot ett enormt ökat antal invandrare (detta är inte en helt negativ sak i sig själv, men invandrana behöver tid och resurser för att kunna integreras på ett gott sätt, vilket kan sätta press på staten) p.g.a. den globala uppvärmningen. En ökande andel utav Sveriges befolkning är nu pensionärer och kräver att deras pensioner inte ska sänkas, även om det står klart att den arbetande befolkningen inte kommer att kunna försörja dem. Riket lider av politisk instabilitet, p.g.a de frekventa regeringsskifterna, som framkallats av löften som inte kunnat infrias. Kort sagt, Sverige är på nedgång.
Denna mörka framtidsvision, dystopi, är mycket möjlig. Faktum är man måste agera nu för att undvika detta. Men hur har Sverige kunnat hamna i den ovan beskrivna situationen? Vi lever i ett samhälle där många har det väldigt bra, vi har tillgång till ett överflöd utav olika varor (främst utav allt, mat), vi har ett fungerande välfärdssystem m.m.. Våran stat är en fungerande demokrati, och vårt land är tryggt...
Just denna ökande trygghet kan faktiskt motverka våran utveckling som människor. David Eberhard argumenterar i sin bok "I trygghetsnarkomanernas land" (Månpocket, 2006) att sökandet efter trygghet hotar med att skapa ett samhälle där man är instängd och man inte vågar göra något, eftersom regeringen stiftar lagar som verkar vara bra, men som är kontra-produktiva.
Ett exempel är att en olycka med en gåstol för barn kunde skapa en enorm hets. Mamman till barnet som var med i olyckan (Expressen 27/10 2005) ansåg att man skulle vägra att köpa gåstolar p.g,a. risken. I Kanada har man t.o.m. förbjudit dem!
Fast denna kritik mot gåstolar verkar vara lite förhastad. Enligt Konsumentverket förekommer 300 olyckor per år där både barn och gåstol har huvudrollerna. Jag vet inte riktigt hur många barn som finns här i Sverige, men det föds omkring 100 000 personer per år i denna land, enligt statistik från SCB. Dessutom så sker många, om inte alla, utav de olyckor (som verkligen är allvarliga) vid trappor. Men, för att citera Eberhard direkt: "Men borde man inte istället se till att barnet inte kan ta sig utför trappan överhuvudtaget?" (s. 90).
Denna överdrivenhet, som också genomsyrar andra delar utav samhället enligt författaren, hotar att faktiskt, som jag skrev tidigare, skapa ett samhälle där man är instängd, på sått sätt att man inte vågar leva fullt ut. Staten kanske bestämmer sig i framtiden för att sätta upp kameror överallt för att förhindra brott utav alla slag (t.om. farliga konspirationer som kan hota regeringen), även om den senare risken är nära inpå omöjlig. Vem vet, staten kanske också sätter upp posters i 1984-stil: "STOREBROR SER DIG... eftersom vi vill att du ska vara trygg!". Denna trygghetsnarkomani innebär då att regeringen (och även privatpersoner) inte kan hantera motgångar och att nationen blir, i stora drag, paranoid.
Sverige är en demokrati, och det har både bra och dåligs sidor, även om de dåliga sidorna håller på att manifestera sig. Denna form av styrelseskick tolkas utav många här som det bästa någonsin. Jag har, under min skolgång (som nyligen avslutades) sett flera instanser där demokrati tolkas som en idyll, där framtiden är ljus och ingen behöver oroa sig för en ond despot med hans lika onda hemliga polis.
Demokrati må vara en god tanke, och det finns flera bra poänger med denna form av styrelse, men, som Winston Churchill uttrycke det "The best argument against democracy is a five-minute talk with the average voter". För den som inte kan engelska menar han alltså att den genomsnittlige väljaren inte är informerad om vad partierna vill i alla frågor. Vissa väljare är mer informerad i en fråga, andra i en annan osv. Detta kan leda till att människor röstar på "rätt" parti, även om partiets agerande i andra frågor kan ifrågasättas. Ett exempel på detta är faktiskt förra valet, där en stor del av Reinfeldts kampanj gick ut på att avskaffa fastighetsskatten. Den frågan ensamt täckte upp andra frågor under hela valkampanjen.
En annan svaghet som demokratier har är att de kan vara väldigt instabila. Många länder med demokratier har blivit diktaturer. Visst, alla utav dessa regimändringar sker i instabila länder, men Sverige kan komma att bli instabilt. Fyra möjliga framtida orsaker till instabilitet är:
1. Bristen på integration. Upplopp i Rosengård och Rinkeby nästa! (Detta scenario visade sig faktiskt i Frankrike för fyra år sedan)
2. Trygghetsnarkomanin.
3. Pensionärsproblemet.
4. Ekonomisk instabilitet (finanskrisen är ett exempel).
Notis om den tredje orsaken: Enligt befolkningstrender som publicerats i bl.a. CIA World Factbook så kommer Väst (förutom USA) att bli allt "gråare" eftersom för få barn föds för att man ska kunna ha en stabil ökning och att vi lever längre. Därmed så ökar andelen pensionärer. Idealt så ska varje kvinna föda i genomsnitt 2.1 barn för att ökningen ska vara stabil, och Sveriges födelsetal just nu är 1.67.
Nu tänker du säkerligen att Sverige inte kan falla. Tänk då på att Romarriket var också stabilt en gång i tiden. Men det föll, och det finns flera orsaker som kom samtidigt som står bakom dess fall. Ett fall behöver inte vara omedelbart, utan det kan ske i flera decennier. Om dessa fyra anledningar till instabilitet slår till ungefär samtidigt så kan kedjereaktioner påskynda det hela, så att detta land, i värsta fall, kan falla i total anarki och upplösas/tas över.
Men jag vill inte se mina barn, barnbarn och/eller ättlingar inblandande i en total anarki. Jag vill, istället, se dem i en framtid där de inte behöver oroa sig för allt. Där de kan växa upp och bli vuxna istället för att oroa sig för något som sannolikt inte kommer att hända. Jag vill se dem gå hand i hand med både dem av svensk och utlänsk bakgrund utan konflikter.
Jag vill att de ska kunna, helt enkelt, leva ett liv utan onödiga lagar och missförstånd.
Nå, vad tycks? Finns det något jag kan förbättra? Någon oponion här? Don't be scared, SKRIV!
Ingen status?