Min lillebror har adhd och två personer i min klass har Add. Träffar då och då på folk med diagnoserna, det är inget ovanligt. Jag upplever de känns gladare och skrattar mer än andra. Och är höjdare på att fälla klockrena, komiska kommentarer från ingenstans. Men när de mår dåligt eller råkar ut för problem kan de få rejäla svackor och bli riktigt deprimerade. Min lillebror låter då det gå ut över andra, men det blir bättre och bättre i och med ju äldre han blir.
På ett sätt avundas jag personer med add, eftersom att då de alltid följer sina impulser lyckas hamna rätt till slut, och utvecklar riktiga talanger inom ämnen de är intresserade av. De gör saker på sitt sätt och låter sig inte påverkas av hur andra gör. Samtidigt vet jag att det inte är något att vara avundsjuk på när de ofta själva inte mår bra. Men jag uppskattar verkligen att ha dessa personer omkring mig och jag är tacksam över att sjukdomarna finns även om jag slipper ha det xP
Ingen status
