2013-05-21 02:01
Hade en flickvän som hade skärt sig ordentligt en gång, djupt. Var menat som ett rop på hjälp men blev väldigt allvarligt och hon fick åka till sjukhuset för det. Detta hade inträffat innan vi träffades, men grunden till problemet var något som fortfarande var där, även om hon inte gjorde det regelbundet. Jag gjorde var jag kunde förstås, lyssnade, tröstade och höll om henne när det krisade och kom tillbaks.
Min närmsta, och sedan länge tillbaka, bästa vän har också haft sina stunder med rakbladen när livet sjunkit och fyllan slagit fel. Jag, och övriga festdeltagare, fick vittna om när han skrikandes låste in sig på en toalett, skar upp sina armar och fullkomligt ödelade ett badrum i raseri och ångest.
Så vad är min reaktion? Självklart att jag bryr mig. Jag grät när jag såg min vän gå igenom sån smärta. Hur kan man inte? Jag vet själv att livet är totalt skit ibland, och oavsett hur det tar sig uttryck så vill jag alltid försöka hjälpa personer omkring mig att må bättre. Vi alla är människor med problem, stora och små. Det kostar inte mycket att bry sig, men ändå är det så förbannat synd att se att så många drar sig från att göra det.
Ingen status