Jag och min kille har snart varit tsm i två år. Det är svårt. Det är som att jag är förvirrad lite. Jag vet inte vad jag vill längre. Ena sekunden så är jag tokkär i honom och han är den bästa i världen, och nästa sekund så är det precis tvärt om. Ibland blir jag nästan äcklad av tanken att det är vi två, ibland älskar jag inte honom. Jag har pratat med honom om det här, inte lika formulerat, men jag har pratat. Han säger alltid att "man kan inte alltid ha det lätt i ett förhållande", "de måste vara lite motgångar också, det hjälper en att vara tacksam över de bra stunderna duvet "
Okej. Jag är inte dum. Klart de kan vara så. Jag har övervägt det flera gånger, och den tanken har räddat mig från att tappa honom ett antal gånger. Men det är här jag blir förvirrad. Jag tycker inte att det ska kännas såhär?! Är det såhär de ska kännas att vara kär?! Ska jag inte alltid vara kär i honom?! Hela tiden liksom? Jag vet ingenting längre känns det som. Det är jobbigt.
Jag vill så gärna ha kvar känslorna för honom. Tekniskt sett så är vi som gjorda för varann, jämnåriga, samma intressen, samma humor, samma värderingar osv. Men det är just den känslan jag har, att jag inte känner någonting för honom ibland. Det skrämmer mig. Så min fråga är. Är det värt att hålla mig kvar i vår relation, eftersom jag vet att vi har alla dessa underbara stunder ibland, eller ska jag ta en paus från honom? Jag vill ha kvar honom, men samtidigt inte. Jag är kluven. Vad ska jag göra.
myh svarar:
Hej.
Det där är en svår sits att vara i. Ja, det stämmer att många har motgångar ibland, man kanske tvekar, känner sig osäker på vad man vill. Vissa väljer att stanna kvar och försöka arbeta sig igenom det, andra lämnar relationen.
Jag skulle säga att det inte riktigt känns snällt mot honom att vara med honom, då du har dessa tankar och tveksamheter.
I en relation så ska man större delen av tiden känna sig kär och bekväm med den man är tillsammans med. Börjar känslorna svikta så kan det vara dags att göra slut.
Det du måste fundera på är om de bra stunderna väger tyngre än det faktum att du tvekar ibland. Är det värt att må dåligt för de bra stunderna?
Att tänka "men vi är så gott som gjorda för varandra, så jag borde stanna" är fel. Är man såpass lika som ni verkar vara så är det inte alltid man fungerar ihop.
Tänk över detta ordentligt. Är det något annat som kanske ställer till det? Förändrade familjeförhållanden, stress, dålig sömn?
I slutändan måste du se till vad du känner är bäst för dig. Väga det positiva mot det negativa.
/myh