Hej jag är en kille på 18 år.
Bor i en fosterfamilj och allt i mitt liv är ett helvette. har åkt till och från bup för självmordsförsök m.m har blivit utsatt för misshandel, mobbning och oräkneligt mycket mer negativa saker. Men ahh detta är mitt liv och har förstått att det är meningen att jag ska leva såhär. Men mitt rikgtiga problem är att hur jag än strävar för att göra det så bra som möjligt för dom jag bryr mig om så lyckass jag alltid på något sätt förstöra allt. Jag säger alltid sanningen oavsätt vad eftersom jag själv blivit sårad av lögner så ofta. min fråga till er är då.... hur ska jag kunna göra dom jag älskar lyckliga? gör redan allt jag kan. har inte mycket kraft kvar. varför blir alltid allt så fel?
varför jag?
rawwr svarar:
Hej!
Jag känner igen mig till en stor del av det du berättar och vet du vad som är min drivkraft?
Styrka. Den där inre gnistan alla människor har - den där lilla drivkraften, glöden som bor inom oss och som egentligen vill hålla oss vid liv. Det kan vara för att bevisa motsatsen mot något, det kan vara känslan av att lyckas, att göra någon glad eller rent av längtan till något bättre. Alla har vi en egen liten flamma inom oss.
Jag tycker inte du ska fokusera på andra. Hur konstigt det än låter, och hur svårt det än verkar vara. (För ja, det kan låta så otroligt svårt.) Men varje gång du ler, när du mår bra och någon annan ser dig le, så smittar det faktiskt av sig.
Om du mår bra och faktiskt kämpar - så kommer andra se det och bli glada av att du är glad.
Även om man har varit med om mycket skit så innebär det inte att man inte är värd något, det får man aldrig tro. Jag vet själv hur lätt det är. Men man får verkligen inte. Man är värd så himla mycket även om en del har det svårare att nå hela vägen än andra. MEN UD FÅR INTE GE UPP!
Även om dagar känns värdelösa så ska man inte låta det sänka en, tänk alltid på hur bra du är och att du är fin som just du är. Mår du bra så kommer andra runt omkring dig känna av det.
Jag tycker att du också ska ge BUP en chans. Hur dumt det än låter, fastän det kanske låter helt vrickat och rent av skitjobbigt, så har de en tystnadsplikt. Kuratorerna och psykologerna på BUP är ju faktiskt där för din skull, men precis som alla människor gör även de fel ibland.
Vill du inte prata med dem kan du alltid vända dig till en kurator på skolan eller hos ungdomsmottagningen. Vill man vara mer anonym kan man alltid slå en signal till BRIS - bara för att få prata ut en liten stund och släppa alla gränser.
Även om det låter konstigt eller som ren rappakalja så kan det vara himla skönt ibland.
Hör gärna av dig igen - min gästbok står öppen.
Lycka till!