Min egen? Nej, tanken bereder mig snarare ett slags sadistiskt nöje. Skall bli ljuvt att upphöra att existera, slippa dessa människor, och veta, att de går miste om mig. En anakronism kommer raderas ut, och världen kommer åter vara en normalare, vanligare, tråkigare plats, vilket de säkert kommer uppskatta, kälkborgarna.
Tanken på att någon närstående släkting kommer dö inger mig obehagskänslor. Jag antar att saknaden ibland kan bli jobbig, men mest oroar jag mig för andra släktingars reaktioner: kanske måste jag trösta dem. Det har jag inte ork till.
Det känns trösterikt att människorasen troligtvis kommer dö ut snart. Jag hoppas att den inte hinner förstöra jordens vackra yta innan sista sucken dör ut. Ett tyst, vidsträckt universum, som sträcker sig så långt inga ögon kan nå, upplyst av stjärnor. Frid.
Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!
