Det är nämligen så att jag har en bekant som är vegan, nästan en djurrättsaktivist. Jag funderade lite över det där, hur djurrättsaktivister tänker och resonerar. Är de verkligen konsekventa i sina åsikter?
Jag ska försöka att förklara min tankegång med en halv röd tråd igenom den.
Vi människor har de senaste årtusendena haft ett väldigt antropocentriskt perspektiv. Vi utnyttjar växter och djur för våran egen vinning utan att se deras egenvärde.
Om vi skövlar en regnskog i Afrika kanske vi ångrar det med inställningen: Tänk så utrotar vi en blomma som skulle kunna komma att bota en hemsk sjukdom. Vi ser inte blomman för den själv utan bara för vad den kan tänkas ge oss.
Likadant är det med våran boskap och våra djur. Det verkar alltid finnas en vinning med det. Boskapen slaktas och vi gör kläder och accesoarer utav skinnen, redskap och annat utav horn och betar. Till och med bönder har ibland katt enbart för att bli av med möss och råttor i ladugården.
Sen på 40-talet lallade en man vid Peter Singer in på scenen med sin ack så beklämmande Djurens Frigörelse och han är lite av en inspirationskälla för djurrättsaktivister. Han drog många paralleller till argumenten som kvinnorrättsrörelsen använde, hur de kunde användas för att påvisa att djuren borde hanteras bättre eller befrias eller hur man nu ska uttrycka det.
Till exempel var han inte blyg för att ta John Stuart Mills argument om rättvisa mellan könen då både kvinnor och män har lika möjligheter till lika lycka.
Likaså fick han ett rejält tag i Wollstonecrafts argument att både kvinnor och män kan tänka förnuftigt.
Det är sådana argument som djurrättsaktivister gärna använder sig utav för att påvisa att det inte finns någon avgörande skillnad mellan djur och människor. Människans förmåga att tänka förnuftigt är ju trots allt inte alltid sann. Utvecklingsdöda kan inte tänka förnuftigt, inte heller senila människor.
I vissa fall menade rentav Singer och djurrättsaktivister att djur till och med är förnuftigare än människor.
Men hur är det konsekvent då att säga att människans antropocentriska tänkande som leder till grymhet och utnyttjande är så pass hemskt då det finns så pass mycket våld i naturen?
En varg som äter ett får, en isbjörn som äter en jättesöt säl med stora ögon, en katt som leker och torterar en liten gullig mus.
Ska vi utrota vargarna, göra oss av med isbjörnarna och hindra katten ifrån att få tag på musen bara för att det inte ska finnas lidande?
Människor i sitt antropocentriska tänkande tar ju hand om djuren till en viss del då de får leva bekymmerslöst och relativt behagligt innan vi utnyttjar dem.
Jag säger inte att fel inte sker, att hönor inte får leva trångt, kossor trängs ihop och blir sjuka eller att avrättningsmetoder för djuren osv. inte är grymma och ibland fel.
Det jag pekar ut att det verkar rätt inkonskevent att bara peka på människans grymhet när den också finns i naturen.
Jag var aningen uttråkad när jag skrev detta men jag tyckte att det var en underhållande tankegång.
Vad anser ni? Är djurrättsaktivister inkonsekventa?
Inget gör mig så smickrad som att bli kallad för syndare.
