Som besökare på Hamsterpaj samtycker du till användandet av s.k. cookies för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
Annons

Livslusten försvann på vägen

Skapad av Borttagen, 2011-04-02 22:55 i Hälsa, kropp & pubertet

5 972
72 inlägg
0 poäng
Sex och blandat
Tildaa
Visningsbild
Hjälte 414 inlägg
0
Jag ska försöka förklara så kortfattat som möjligt.

Jag mår dåligt, vissa perioder är värre än andra.
För några år sen var jag en jätteglad tjej, var omtyckt, och söt enligt andra vad jag fick höra. Sen vet jag inte vad som hände, allt gick bara utför. Jag har inte varit riktigt lycklig på flera år.

Det hände så mycket på så kort tid. Min dåvarande kompis var otrogen med min pojkvän, jag fick reda på att pappa varit otrogen mot min mamma flera gånger och det va därför dom flyttade isär, jag har ingen bra relation till min pappa och har inte träffat han på flera månader, och mammas sambo och jag har ingen relation kvar heller, efter flera stora bråk och med det kontrollbehovet han har över mig så fungerar inte vi ihop och jag har fått en ätstörning.

Under den tiden då allt hände var jag inte alls mig själv, sen när jag trodde att allt hade ordnat sig så insåg jag att jag inte vet vem jag är längre. Jag som hade varit så säker på vem jag var och vad jag skulle göra med livet, men jag har tappat allt, jag kämpar varje dag med att fundera ut vem jag är, hur jag ska vara, hur jag ska se ut och jag blir galen på mig själv för allt som har hänt.

Tjejen som hade ett bra självförtroende och va lycklig är borta, och jag är trött, så trött på att behöva kämpa varje dag. Så trött på att försöka hitta den där tjejen igen, när jag gång på gång misslyckas under 2 års tid letande, jag ger snart upp.

Jag tror ingen ser mig som en tjej som skulle ta livet av mig, på något sätt tror jag folk målar upp en bild på hur en sån människa är, och jag tror inte jag passar ihop med den bilden - varken med mitt utseende eller min personlighet.

men jag vill inte ta livet av mig, jag vill inte det, jag kan bara inte. För jag kan vara lycklig, jag har varit lycklig förut och jag vill verkligen.

Men jag vet inte hur jag ska göra längre, jag har ingen ork kvar att kämpa, jag sover jättemycket bara för att glömma bort, men jag kan inte leva så, jag måste kunna leva ett normalt liv igen. Men hur? Hur ska man göra när energin är slut?

Ingen status

Är reklamen ivägen? Logga in eller registrera dig så försvinner den!

iblis89
Visningsbild
P 35 Malmö Hjälte 2 665 inlägg
0
Svar till Tildaa [Gå till post]:
fråga.
måste du leta efter att vara någon du inte är?
kan du inte bara vara och låta tiden gå, dvs regression tills anpassning uppstår?
och vad är ett normalt liv?
jag själv kan gå och grubbla över livet, men att grubbla över livet och att inte kunna ha kontroll över det är 2 olika saker.. bara för det händer andra personer saker i livet, nära och kära, även utomstående.. så behöver man inte ta det så allvarligt.. livet går vidare, det viktiga är att man fortsätter framåt... du ska inte leva i framtiden och inte i dåtiden.. lev i nuet. för det är här du är.

det vill säga. ta dagen som den kommer. ett steg i taget, det kommer en dag då du mår bättre.

Jag är en fågel som alltid hittar Norr, http://martinfoto.93.to

Viktorgl
Visningsbild
Hjälte 560 inlägg
0
Känner igen mig hade problem med skolan i 2-3 år och när det var över så var jag inte samma person jätte blyg kunde inte träffa några nya kompisar.... Och har tänkt på att ta självmord lite halvt men inte riktigt sett en anledning man kan ju fortsätta leva även om livet inte är som man hade hoppats liksom vara en ny person har haft personer runt mig som dött också och mina föräldrar skilde sig och jag tänker på det men det får mig inte att sluta försöka leva.

Ingen http://static.hamsterpaj.net/gfx/header/steve/steve.gifstatus

Lurioso
Visningsbild
P 35 Uddevalla Hjälte 3 467 inlägg
0

Svar till Tildaa [Gå till post]:
Jag har varit i din sits. Inte med de exakta omständigheterna men jag har kännt samma sak. Alla har nog kännt samma sak vid ett eller annat tillfälle.

Att hitta sig själv är aldrig rätt och speciellt inte i tonåren, som jag antar att du befinner dig i. Gränsen mellan barn och vuxen utan att riktigt vara något av det och det viktigaste är att inte gå runt och leta efter vem man är. Då hittar man sig aldrig. Speciellt inte om man inte är den man letar efter.

Att leta efter den man var leder dig inte frammåt. Du har nya erfarenheter, nya synsätt och en ny utgångspunkt. Leta hellre efter den du har blivit.

Autentiska liv till salu.

camino
Visningsbild
P 32 Örnsköldsvik Hjälte 65 inlägg
0

Svar till Tildaa [Gå till post]:
Har själv varit i sådanna mindre trevliga tankar under längre perioder, inte av samma anledningar dock.

Se framåt i livet, gör allt det som gör dig glad.
Det är vad som gav mig tillbaka delar av min livslust för några månader sen efter att jag gått in i en ordentlig depression.
Har du något du känner kan ge dig styrka?
Det kan vara vad som helst, för mig har det otroligt nog varit min tro som hjälpte mig.

I'm not crazy, just a bit insane

Tildaa
Visningsbild
Hjälte 414 inlägg
Trådskapare
0

Svar till iblis89 [Gå till post]:
Jag vill ha kontroll över mitt liv, över det som händer i mitt liv, jag vill ha saker planerat så att jag själv kan planera saker innan dom händer.

Förut kom det så naturligt och självklart vem jag va, men de gör det inte längre och det känns som jag måste hitta nånting som tar mig tillbaka till det där naturliga - så att jag kan vara mig själv igen.

jadu, ett normalt liv finns det inga, alla liv är olika och det kan jag acceptera, jag kan acceptera att jag knappt har en pappa i mitt liv och att jag har en ätstörning, för jag vet att alla liv ser olika ut och alla människor gå genom olika saker, men nånting jag aldrig fattar är varför detta hände mig? allt var så bra och sen vände allt på en och samma gång.

Jag försöker att leva en dag i taget, varje dag för mig är en kamp och vissa dagar är jag så tacksam för att dom är över då jag bara kan lägga mig ner i min säng och bara vara utan att tänka på nånting.. men samtidigt vill jag ha den där kontrollen och i dom stunderna är det svårt att ta en dag i taget.

Ingen status

Tildaa
Visningsbild
Hjälte 414 inlägg
Trådskapare
0

Svar till Lurioso [Gå till post]:
Ja, jag är 16 år och det är väl känt att man inte riktigt ska veta vem man är i den åldern.. eller så är det just i den åldern många hittar sig själva och vet vad dom vill göra med sitt liv.

Men det som hände i mitt liv, dom saker jag har skrivit upp, det hände allt på samma gång, det var som att gå in i en vägg helt oförberedd, och styrkan för att ta mig genom det fanns inte där då jag inte visste hur jag skulle hantera det som hände, och med det så glömde jag bort vem jag var.
Om nu saker som har hänt inte hade gjort det, utan att jag fortfarande var den där tjejen, samma glada tjej.. men som nu fyllt 16 och börjar växa upp, ja.. jag kanske hade börjat fundera vad jag ville göra med livet, men jag tror faktiskt jag ändå hade vetat vem jag va, och om inte - så tror jag att jag ändå hade varit närmare mig själv, än vad jag är nu. För just nu är jag så himla långt bort.



Ingen status

Tildaa
Visningsbild
Hjälte 414 inlägg
Trådskapare
0

Svar till camino [Gå till post]:
Jag har några personer i mitt liv som ger mig styrka - utan att dom själva kanske ens vet om det. Min mamma och mina två bröder är jag så otroligt tacksam över att jag har. Sedan har jag två nära vänner som den ena har jag känt sen dagis, jag älskar att vara med henne och med dom två tillsammans, det är faktiskt den ända gången jag kan glömma bort hur jag mår, för dom två får mig att skratta - på riktigt. Det kommer naturligt.

Att jag inte pratat mer med dom här personerna om hur jag mår är för att jag har alltid hållt saker inom mig om jag mår dåligt, jag har aldrig visat mig svag, visst att vi har pratat lite - men jag vet inte om jag klarar av att säga till dom att jag inte orkar leva längre, att energin har tagit slut - jag vill inte att dom ska se på mig och förknippa mig med ätstörningar eller med självmordstankar.

Det gör mig glad att läsa om att du mår bättre nu, hoppas det fortsätter så!

Ingen status

Tildaa
Visningsbild
Hjälte 414 inlägg
Trådskapare
0

Svar till Viktorgl [Gå till post]:
Ja jag har också blivit blygare med åren.. och lite tystare som person.
Men va bra att inget får dig att sluta leva och att du kan tänka som du gör.

Jag har lust ibland att bara bli en helt ny person - en starkare människa, men det är så svårt för det känns som man måste börja om från början igen, för när allt kommer omkring vill man inte vara någon ny person, man vill vara den man är, den man var.

Ingen status

camino
Visningsbild
P 32 Örnsköldsvik Hjälte 65 inlägg
0
Försök prata lite, hur lite det än blir så är det oändligt mycket bättre än inget alls. Det hjälpte mig enormt mycket att få prata med någon. Även om jag inte gjorde det förrän det vänt uppåt. Jag kände att det var ett tecken på svaghet och sårbarhet att prata om sina problem, det är tvärtom. Det gav mig energi som jag inte visste fanns, en stor sten som man slapp bära ensam.

Försök umgås med dom mer, då du är glad blir det bättre.

I'm not crazy, just a bit insane

Skinksallad
Visningsbild
P Göteborg Hjälte 7 479 inlägg
0

Svar till Tildaa [Gå till post]:
Något som mera är inriktat på tonåringar som är HBT och eventuellt påväg att ta livet av sig, men som kan säga många grejer som är viktiga att höra, för alla som inte vet om de vill leva är, "It Gets Better".

Exempelvis, Pixar: http://www.youtube.com/watch?v=4a4MR8oI_B8
Den blir mest relevant vid runt 3 minuter och framåt, då det inte är lika homoriktat, utan mera allmänt viktigt att höra.

Vissa av alla de som finns passar bra, även om man inte är HBT.
http://www.youtube.com/results?search_query=it+gets+better&aq=f

Sök sök sök uwc.se

Tildaa
Visningsbild
Hjälte 414 inlägg
Trådskapare
0
Svar till camino [Gå till post]:
Jag känner väl likadant som du säger, att det är ett tecken på svaghet och sårbarhet att öppna upp sig för mycket,
och jag känner igen mig i det du skriver, för det känns som jag bär på något som är så tungt att jag knappt orkar bära det själv, men det finns ingen annan där som kan hjälpa mig, jag helt ensam.

Den ena tjejen som jag känt se dagis går jag i samma klass som, och jag tror det hjälper mig jättemycket. Jag har ju andra vänner i klassen osv. men jag är noga med att inte släppa dom för tätt inpå mitt liv, och det gör jag inte med flit, det är mera något jag göra automatiskt för att inte bli sårad.

Ingen status

camino
Visningsbild
P 32 Örnsköldsvik Hjälte 65 inlägg
0

Svar till Tildaa [Gå till post]:
Du är aldrig ensam, det finns alltid någon. Man kan inte bära på hela bördan själv, då dukar man under hur stark man än är. Jag förstår att du känner att det inte finns någon som kan hjälpa dig, men det finns det. Även en person kan göra väldigt stor skillnad.

I'm not crazy, just a bit insane

Tildaa
Visningsbild
Hjälte 414 inlägg
Trådskapare
0

Svar till Skinksallad [Gå till post]:
Tack! videon fick mig att börja gråta, den kommer jag att kolla på flera gånger. TACK!

Ingen status

Skinksallad
Visningsbild
P Göteborg Hjälte 7 479 inlägg
0

Svar till Tildaa [Gå till post]:
Det finns så mycket kvar, som man inte upplevt ännu.
Hela "It gets better project" finns framförallt för HBT, men som du märker så passar det för många som tappat livslusten.

Om du får tid över, så finns det många fler, du kan även söka på "Trevor Project", som är lite samma grej, som också kan hjälpa.

Att ha någon i ditt liv, som du kan prata med hjälper. Eller bara någon som du litar på, som är bra på att lyssna, någon som förstår.

Allt kommer bli bättre, du kommer bli lycklig och kunna se tillbaka på det här längre fram och vara glad över att du fortfarande lever!

Sök sök sök uwc.se

Tildaa
Visningsbild
Hjälte 414 inlägg
Trådskapare
0

Svar till camino [Gå till post]:
Men jag känner att det är jag som är bördan och när jag vill prata med någon om hur jag mår, så känns det bara som jag kommer uppfattas som jobbig och gnällig.. och jag vill inte att nån ska tro att jag letar efter uppmärksamhet. Det känns som att det är så många som mår bra nu för tiden och är lyckliga och då vill inte jag komma med mina problem och förstöra, och vara negativ.

Ingen status

camino
Visningsbild
P 32 Örnsköldsvik Hjälte 65 inlägg
0

Svar till Tildaa [Gå till post]:
Tro mig, du är inte en börda för att du behöver prata. Ingen som bryr sig om dig kommer tycka du är jobbig, dom vill att du ska må bra och vara lycklig. Du förstör inte heller, dom kommer må bättre om dom får hjälpa dig. Det var precis likadant för mig, jag ville inte besvära mina vänner, därför slöt jag mig ännu mer inåt.

I'm not crazy, just a bit insane

Tildaa
Visningsbild
Hjälte 414 inlägg
Trådskapare
0

Svar till Skinksallad [Gå till post]:
Ja jag spolade fram till 3 minuter och dom sa många bra saker som även jag kunde ta åt mig..
jag kommer nog kolla runt lite på dom där videosarna, så tack för tipset!

Jag kämpar med att prata och öppna upp mig för personer jag litar på, det är svårt men jag gör mitt bästa, pratar väl mest med min mamma.. men det tar tid även att berätta för henne.
Jag hoppas verkligen det du skriver stämmer, jag hoppas verkligen jag kommer bli lycklig, jag hoppas det är snart, det känns som det var en evighet sen och jag hoppas jag nån dag kommer känna mig stark på grund av det här.

Ingen status

Tildaa
Visningsbild
Hjälte 414 inlägg
Trådskapare
0

Svar till camino [Gå till post]:
Hur kom du ur alla dåliga tankar då? var det med hjälp av någon religion som du skrev något om tidigare, eller pratade du tillslut med någon?

Ingen status

Skinksallad
Visningsbild
P Göteborg Hjälte 7 479 inlägg
0

Svar till Tildaa [Gå till post]:
Även om allt som finns inom räckhåll just nu ser mörkt ut så kommer ljuset vid slutet på tunneln.

Sök sök sök uwc.se

alex016
Visningsbild
P 39 Eskilstuna Hjälte 691 inlägg
0
Så jävla trött på det här nu, ärligt talat. Vad har folk som bor i Sverige för problem?

Min kusin satt sig nyligen framför tågspåret, för att han hade "problem".

Vi är så jävla känsliga i våra I-land. Tänk på resten i tredje världen, som lider något så fruktansvärt och så kommer vi med våra fjuttiga problem och tror att hela världen kommer att gå under.

Visst, att tänka på det hjälper en inte ur sitt "problem", men den enda som kan ta sig ur det är Du själv och ingen annan, så skärp dig och vårda ditt liv istället och tänk ut vad du vill och gör det!

Det finns ingen anledning att gräva ner sig i problem, det löser inget!

JOBB ÄNTLIGEN!

camino
Visningsbild
P 32 Örnsköldsvik Hjälte 65 inlägg
0

Svar till Tildaa [Gå till post]:
Det var inte på ett normalt sett om man säger så...
Jag hade nått min gräns, kunde inte ta något mer, just då var jag med om en sak som påverkade mig oerhört starkt, vill inte skriva vad på öppet forum men kan gärna förklara för dig privat vad som skedde. Tycker nämligen det var en ganska otrevlig upplevelse, och skyltar ogärna med det.

Efter det började jag prata med min bästa vän, som fortfarande är den enda som vet alla detaljer om hur jag faktiskt mått. Började väldigt försiktigt, ville inte bli sedd som svag. Sen blev det mer och mer, tog några månader att kunna öppna upp och faktiskt berätta hur jag verkligen mådde. Efter det började jag sakta må bättre.

I'm not crazy, just a bit insane

Tildaa
Visningsbild
Hjälte 414 inlägg
Trådskapare
0
Svar till alex016 [Gå till post]:
jag är lika trött som du är.
Och när jag tänker på hur otroligt små problem jag har om man jämför med vad som te.x nyligen hänt i japan, eller på alla människor som knappt har mat för att överleva så känner jag mig som världens största idiot. Så du har rätt i vad du skriver.

Men samtidigt har jag växt upp i ett samhälle där jag alltid har fått i mig mat, har en familj som alltid haft en bra ekonomi osv.
Så det är som att vi lever i helt olika världar, för vad som är problem för mig betyder ingenting för någon annan, och så tvärtom.

Ingen status

alex016
Visningsbild
P 39 Eskilstuna Hjälte 691 inlägg
0

Svar till Tildaa [Gå till post]:
Jag vill inte att få det att det som att det inte känns jobbigt för dig i just det här skedet, det jag försöker säga är bara att det bästa man kan göra är att hitta en form av plan att ta sig tillbaka. Annars kommer man bara älta det hela tiden, och aldrig komma ur det. Och det är då det börja växa och man tror att det är ett större problem än vad det egentligen är.

Visst kan det vara bra att prata med någon, men jag anser fortfarande att om man gör upp en form av plan för att komma ur det, så lever man vidare dubbelt så stark som innan.

JOBB ÄNTLIGEN!

Tildaa
Visningsbild
Hjälte 414 inlägg
Trådskapare
0

Svar till camino [Gå till post]:
Jaha okej.. Om du vill så kan du ju skriva privat i gästboken, du behöver inte men blir ju lite nyfiken nu..

Men du blev alltså bättre genom att prata om det bara? Jag menar, du behövde inte någon psykolog eller liknande som hjälp för att se saker annorlunda?
Tror inte du nämnt det, men frågar i alla fall.. vad va det som fick dig att må så dåligt från början?


Ingen status

Tildaa
Visningsbild
Hjälte 414 inlägg
Trådskapare
0

Svar till alex016 [Gå till post]:
Jag förstod vad du menade.

Det är precis det jag gör, och det jag alltid gjort. Jag tar mig ur saker själv, på egen hand. för jag vill inte ses som svag eller sårbar i andras ögon.
jag kämpar ju varje dag för att komma upp med en såkallad "plan" som ska ta mig tillbaka, men grejen är den att nu har jag kämpat så länge och jag är så trött, trött på att känna mig ensam och svag, när jag brukade vara en stark tjej med bra självförtroende. Det är sjukt hur saker man inte ens kan styra själv kan förändra en så mycket på så kort tid.

Ingen status

alex016
Visningsbild
P 39 Eskilstuna Hjälte 691 inlägg
0

Svar till Tildaa [Gå till post]:
Precis, men om det är saker som dina föräldrar gör, så tycker jag inte du ska "slösa" energi på det, för det är tyvärr ur dina händer.

Sen med din mammas sambo går det förvisso att prata med din mamma om. Är det så att hon inte hjälper dig att lösa det, så tycker jag inte att hon är en vidare bra mamma, som prioriterar sin sambo före sin dotter.

I det läget, är det väl svårt att göra något mer än att ställa sambon mot väggen och koppla in en tredjepart, om det skulle behövas.

Men om de själva inte ser problemen så är det ju du själv som får försöka se till att det blir en förändring i tillvaron.

JOBB ÄNTLIGEN!

camino
Visningsbild
P 32 Örnsköldsvik Hjälte 65 inlägg
0

Svar till Tildaa [Gå till post]:
Jag gick inte till psykolog eller kurator för jag skämdes för mycket, egentligen ganska dumt. Det hjälper mig att få prata, sakta men säkert hjälper det.

Från början, var mobbad under hela grundskolan, vilket inte direkt gjorde mig till en superglad person. Men anledningen jag började gå ner mig var tyvärr väldigt cliché, var dumpad av min tjej som jag älskade över allt annat och hon gick till en annan. Ungefär samtidigt drog sig alla mina vänner bort från mig och började undvika mig så mycket det gick, ingen av dom har sagt varför. Det gjorde till att jag kände mig oönskad och illa omtyckt. Att sen ens föräldrar inte ville prata med en om hur man mådde gjorde väl inte det hela bättre, det bidrog väldigt mycket till att jag kände mig oönskad.



I'm not crazy, just a bit insane

Tildaa
Visningsbild
Hjälte 414 inlägg
Trådskapare
0

Svar till Kleff [Gå till post]:
Såhär är det - skulle jag vara en som var efter uppmärksamhet så skulle jag väl inte vara anonym, är jag anonym har jag ju ändå ingen nytta av den uppmärksamheten jag får.

Det är på grund av sånna som dig som gör att jag sluter mig själv, och håller alla mina problem inom mig, eftersom jag alltid varit rädd för att folk ska tro att jag vill ha uppmärksamhet, när allt jag vill är att känna mig lite mindre ensam, och kanske att någon här ute skulle känna som jag.

Ingen status

Tildaa
Visningsbild
Hjälte 414 inlägg
Trådskapare
0

Svar till alex016 [Gå till post]:
Men det är inget jag kan göra åt min mammas sambo, jag har pratat massa med min mamma och hon förstår mig och hon lyssnar på mig - jag kunde faktiskt inte ha en bättre mamma.

Men dom har bott tillsammans ända sen jag var 2 år gammal, och han har inte alltid varit som han är, det går i perioder.. och vem är jag som ska splittra på dom två? dom har ett barn tillsammans också - min lillebror. Jag vill väl inte att han ska behöva ha skilda föräldrar på grund av mig.

Det största problemet är egentligen inte han, det är mig själv.. att jag inte vet vem jag är längre.

Ingen status


Forum » Livet » Hälsa, kropp & pubertet » Livslusten försvann på vägen

Ansvariga ordningsvakter:

Användare som läser i den här tråden just nu

1 utloggad

Skriv ett nytt inlägg

Hej! Innan du skriver om ett potentiellt problem så vill vi påminna dig om att du faktiskt inte är ensam. Du är inte onormal och världen kommer inte att gå under, vi lovar! Så slappna av och gilla livet i några minuter - känns det fortfarande hemskt? Skriv gärna ner dina tankar och frågor, vi älskar att hjälpa just dig!

Den här tråden är äldre än Rojks drömtjej!

Det senaste inlägget i den här tråden skrevs för över tre månader sedan. Är du säker på att du vill återuppliva diskussionen? Har du något vettigt att tillföra eller passar din fråga i en ny tråd? Onödiga återupplivningar kommer att låsas så tänk efter en extra gång!

Hjälp

Det här är en hjälpruta

Här får du korta tips och förklaringar om forumet. Välj kapitel i rullningslisten här ovanför.

Rutan uppdateras automagiskt

När du använder funktioner i forumet så visas bra tips här.


Annons
Annons
Annons
Annons