Hamsterpaj

Den enda familjen du behöver

Hm, presentation?

Jag är en ironisk konspirationsteoretiker som av någon outgrundlig anledning inte sitter inspärrad i en statligt ägd madrasserad cell.


Jag anser att särskrivningar samt Jamba är de två enskilt största hoten mot Sveriges invånares framtid, och jag bedriver heligt krig mot allt och alla jag ogillar.

Man kan faktiskt lyssna på metal utan att ha färgat håret i någon obskyr färg samt bibehålla sina fåtaliga hjärnceller.

Kan du inte peka ut Indonesien på en världskarta eller vet vem som grundade IKEA så är du oallmänbildad. Punkt.

Missbrukande av förkortningen LOL är den åttonde dödssynden.

Alla som anser att jag är en idiot har troligtvis rätt, men ni kommer att få argumentera om varför jag är det.

Jag sliter dagligen sönder mina korsband, menisker och ligament i jakten på en liten vit boll med 26 hål i.

Som synes så är jag totalt inkompetent när det kommer till att fotografera, något som jag skyller på min efterblivna mobil med VGA-kamera. Förr eller senare kommer jag dock att gynna kapitalismen genom att inhandla en ny mobiltelefon, vilket i förlängningen förhoppningsvis leder till att min visningsbild inte längre liknar ett större däggdjurs exkrementer.

Rebellisk som jag är (kan diskuteras...) så har jag sedan treårsåldern avvikit ifrån alla standarddiagram, och befunnits vara underviktig. Men trots att min 1,90 långa kroppshydda sägs lida av fettbrist, så anser jag mig må relativt bra...

Detta är den fjärde delen av en fiktiv historia om en person benämnd Samir, och hans kamp för världsherravälde. Alla de tre andra delarna har skrivits som skoluppgifter (mycket triviala sådana, såsom att skriva en sida text i Word för att klara Datakunskapen...), och har avslutats med att Samir på ett eller annat sätt dör. Alla historier har varit fullständigt ologiska, och grundfilosofin har varit att ju konstigare, desto bättre.

Denna del skiljer sig något, då upplägget till historien är att vi kunde ha valt som uppgift i svenska B att skriva vad som skulle ske om Gudrun Schyman, Anna Anka och Madame Bovary skulle fastna i en hiss tillsammans. Detta resonemang skulle vara seriöst, och man skulle väga de olika personernas åsikter och synsätt mot varandra. Då det betonades att det inte skulle vara skönlitterärt, så kände jag mig i efterhand tvungen att skriva det hela just så.

Detta kombinerades med den fjärde delen i historien om Samir, och här är resultatet: (Som ingen någonsin orkar läsa )



Med en smäll så avslutades hissens färd uppåt på ett abrupt sätt. Lyset fladdrade till, och den enerverande hissmusiken tystnade för ett ögonblick. Elevatorn stod stilla, och reaktionen från Gudrun Schyman lät inte vänta på sig. Med ett hjärtskärande skrik, ett tiotal decibel högre än ljudet på en Kiss-konsert, så uttryckte hon på ett effektivt vis sitt missnöje. Anna Anka försökte desperat att skaffa sig mobiltäckning genom att trycka osedvanligt hårt på telefonens knappar. Men det var resultatlöst. Den siste individen som var fast i hissen var Emma Bovary. Hon muttrade resignerat att hon nu skulle bli sen till sitt kärleksmöte med Bruce Willis på ett mindre välstädat motell i stadens utkant. Ingen av dem tog någon som helst notis till varandra.

Oändligt långsamt slog han upp ögonen. Han hade tvingats till transplantationer av en rad vitala interna organ, efter den plågsamma episoden på ICA Bergsgatan. Dessa transplantationer hade utförts av en metamfetaminpåverkad norsk före detta bilmekaniker, och Samir skänkte en naiv förhoppning om att åtminstone några organ var rätt placerade. Men hans egen anatomi var av underordnad betydelse. Han var vid liv, och full av hämndbegär.

”Hej, jag heter Gudrun, och jag har varit nykter i nästan två timmar…”
”Hej Gudrun!”
”... vilket jag är stolt över, då jag bara varit i denna hiss i drygt 50 minuter.”
Anna Anka och Madame Bovary såg både djupt imponerade ut. Då de sent omsider insett att de skulle tvingas tillbringa en hel del tid i det förhållandevis trånga utrymmet som utgjorde hissen, så kom de gemensamt fram till att de kunde kommunicera lite sinsemellan för att få tiden att gå. Efter att Anna Anka presenterat sin syn på infrastrukturen i Kirgizistan samt noga förklarat vilken bikini hon kommer att använda till sommaren, då den bäst framhäver hennes byst, och Emma Bovary alltför detaljrikt beskrivit ett intimt möte med Leif Pagrotsky under Melodifestivalen 2003, så hade turen nu kommit till Schyman. Efter sin nykterhetsförklaring, så började hon plädera för varför hennes nyfunna bekantskaper skulle hjälpa henne att återskapa det ursprungliga Marxist-leninistiska kampförbundet. Kvinnorna lyssnade med spänning. Den dramatiska scenen ackompanjerades av stillsam hissmusik.

Han hade en ny, briljant plan över hur han skulle uppnå världsherravälde. Genom att köpa upp IKEA, så skulle han kunna bifoga ett krypterat meddelande i bruksanvisningarna, som upptogs på ett undermedvetet plan. Detta meddelande skulle övertyga folket att de skulle tilldelas varsitt paket med Kalaspuffar (med nyligen passerat bästföredatum) om de såg till att han kom till makten. Det kunde inte misslyckas. Det enda problemet var att Kamprad skulle kräva en astronomisk summa för sitt företag. Då hans sparkapital var praktiskt taget obefintligt, så måste Samir komma över en större pengasumma, på ett eller annat sätt. Han valde det enklaste sättet. Han skulle råna Casino Cosmopol!

Efter det lyckade attentatet mot Dannes kiosk i Matfors, så kunde terroristgruppen nu lyckligt dra vidare mot nästa mål. Det bästa av allt var att de nu hämnats för diverse oförätter av deras tidigare ledare, Klasskamrats namn. Hon hade fått skulden för attentatet, och Interpol var henne hack i häl, medan de var helt fria från misstankar. Det var skönt att de inte behövde dölja sina spår alltför nitiskt, så att de kunde koncentrera sig på att sitt nya uppdrag i centrala Sundsvall.

Det var tyst i hissen. Alla de tre hade fått veta alltför mycket om varandra, och de hade alla vid olika tillfällen fått kämpa mot kräkreflexerna. Emma Bovary hade också tvingats sära på Anka och Schyman, då dessa var nära att ta till handgripliga argument när de diskuterade kvinnans roll i samhället. Gudrun stod inte ut med de radikala liberala tankar som Anka stod för. Skulle kvinnorna få välja om de ville diska före eller efter att de bytt vinterhjul? Otänkbart! Nu satt de två antagonisterna i varsitt hörn och flämtade efter den ansträngande debatten. Madame Bovary började känna viss livsleda.

Allt gick som smort. I sin vänstra hand höll han en stor soppåse full av sedlar, i den högra hade han en skarpslipad smörkniv, och i fickan hade han två rabattkuponger på McDonalds. Den skärrade personalen på casinot vek undan av rädsla för vapnet, och han lämnade ostörd casinot till fots. Nu tänkte Samir beblanda sig med folkmassorna i stadens galleria. Rättsväsendet skulle aldrig kunna finna honom bland de ofantliga massorna som spenderade kvällen med att inhandla överflöd av materiella ting. Vad skulle kunna gå fel?

Terroristerna dubbelkollade att all utrustning var med. I just detta fall var det dock fel att titulera dem terrorister, då de inte tänkte utföra något terrordåd, eftersom de varken hyste personliga skäl till att göra något sådant, eller hade anlitats till det. Istället skulle de utföra ett rån. Ett av de största rånen i modern tid. Terroristerna trippelkollade att all utrustning var med.

Ytterst försiktigt passerade Samir de automatiska skjutdörrarna. Även om han betvivlade att dessa var lika diaboliska som de på ICA, så kunde man aldrig vara för säker. Ingenting fick lämnas åt slumpen, nu när han var så nära. Han skulle strosa runt bland de andra kunderna, låtsas titta efter turkosa moonboots, och ibland högljutt utbrista klagomål över de slarvigt städade golven. Så fort han såg något misstänkt, så slängde han sig ner på golvet och låtsades vara en förvirrad delfin. Ingen tog någon som helst notis till honom.

Helt utan förvarning så började Gudrun att skrika hysteriskt. Mellan flämtningarna så lyckades Anka och Bovary efter en lång tid förstå att hon sade att hon led av svårartad klaustrofobi, och nu kunde hon inte längre tygla sina undertryckta känslor. Anka, som den sadist hon är, skrattade hejdlöst åt politikerns lidanden. Madame Bovary fann det hela något irriterande, men hon hyste också viss medkänsla för Schyman. Hon undrade dock lite försynt varför Gudrun överhuvudtaget befann sig i hissen, om hon led av en sådan fobi. Gudrun tystnade, och stirrade på henne som om hon vore en större idiot än Laila Freivalds.
”Phuket?” sade hon till slut. ”Hur skulle jag annars ta mig mellan våningarna?”
”Ja, det finns ju rulltrappor…”
”Rulltrappor?! Anar du vilken enorm kraftansträngning det är att först ställa sig på det första steget, och sedan kliva av eländet?!”
Madame Bovary funderade en stund. ”Borde inte det vara ungefär lika stor ansträngning som det krävs för att gå in och ut ur hissen?”
Anna Anka fnissade i ett av hissens hörn, medan hon ur Bovarys obevakade handväska obemärkt lade beslag på en kupong som berättigade ägaren till en gratis tub tandkräm när hon köpte livsmedel för minst 500 kr.
Gudrun muttrade. ”Ja, jo, det är jo förvisso sant… Den riktiga anledningen är att… *suck* Jag vet inte om jag är villig att säga så mycket, men... När jag var liten så inträffade en väldigt traumatisk upplevelse för mig på en rulltrappa. Jag hade en glass, en stor strut med jordgubbsglass, och så råkade jag tappa den i rulltrappan… Jag kunde höra den skrika medan den försvann ner på undersidan av rulltrappan. Ett hjärtskärande skrik. Jag… Jag hör skriken varje natt i mina drömmar, och… *snyft* Jag klarar det bara inte!”
Schyman började gråta. Dels på grund av sin fobi, och dels på grund av de smärtsamma minnen som nu vällt upp till ytan. Madame Bovary lade tröstande en arm på hennes axel. Anna Anka sprutade Gudruns aftershave, som hon beslagtagit, i hela hissen medan hon fnissade neurotiskt.

Under en period då Samir diskret krälade fram på golvet och utstötte delfinlika läten, så såg han en suspekt figur utanför godisaffären JamJam. Vid den stora tuggummiautomaten, så placerade denne suspekta figur ett litet paket. Samir insåg alltför sent vad som höll på att hända. Han krälade i Mach II bort bakom en pelare för att söka skydd. Han hann precis, innan omvärlden rämnade av explosionen.

Terroristrånarna jublade inombords. De hade lyckats med det svåraste, när de djärvt sprängt upp tuggummiautomaten. Snabbt rafsade de ihop alla tuggummin, utom de vita, för de var i ärlighetens namn inte särskilt goda. Därefter inleddes deras flyktplan.

Samir förstod snart vad som pågick. Och vad värre var – detta skulle dra polisen till platsen, och han riskerade att gripas. Då han inte kunnat undgå att förstå att de som höll på att utföra detta rån var proffs, så valde han att följa efter dem. Han insåg att de måste ha en flyktplan, och funkar den för dem, så skulle den också fungera för honom. Han praktiserade sina färdigheter som ninja när han ljudlöst och osynlig följde efter terroristrånarna, något som han lärt sig under många hårda år under sin ungdom, medan en av hans mästare kastat citronskal och glåpord efter honom.

Kvinnorna i hissen reagerade omedelbart när de hörde ljudet från hissens golv. Madame Bovary drog en lättnadens suck. ”Äntligen blir vi räddade!” utbrast hon.
Gudrun ställde dock upp i taekwondo-försvarsställning. ”Jag tror tyvärr inte att så är fallet…” Hon drog upp ett avsågat pumphagelgevär ur byxlinningen, och riktade det ner mot golvet. ”Var beredda nu” sade hon till Anka och Bovary, som skräckslagna stirrade på varandra. En skärbrännare hade börjat skära hål i hissens golv.

Terroristrånarna gjorde sig beredda att inta hissen. De hade förstått att den redan var befolkad, varpå de osäkrade sina automatvapen. Adrenalinet pumpade i blodet på dem medan de hörde svetslågan fräsa.

Samir höll sig gömd. Han kände en annalkande fara. Något var fel. Någonting hotfullt närmade sig…

I samma ögonblick som ett cirkelrunt hål uppstod i hissgolvet, så avlossade Schyman sitt vapen. Terroristrånarna verkade oberörda av att de träffats av hjärnsubstanser från sin fallna kamrat. De sköt vilt in i hissen, och Schyman besvarade tappert elden. Madame Bovary medgav för Anna Anka att hon skulle behöva en kopp starkt, svart kaffe.

När skjutandet upphört, så var en ensam terroristrånare herre över hissen. Gudrun hade kämpat heroiskt, men hade nu slut på ammunition, och var svårt sårad. Än värre såg det ut för Anna Anka, som träffats av ett flertal skott och nu låg medvetslös. Madame Bovary kände en svårartad kaffeabstinens. Terroristrånaren gav ett kodat meddelande i sin telefon, och hissen började röra sig uppåt.
”Så, ni låg bakom den stannade hissen hela tiden?” konstaterade Schyman bittert.
Terroristrånaren flinade, och medgav att så var fallet.
”Du förstår, denna varuhiss finns inte utsatt på en vanlig översiktskarta utan är hemlig, förutom för någorlunda kända personer med viktproblem, som får tillgång till den då den är den enda hiss som klarar av dessa famösa personers ofantliga vikt.”
”Det vet jag redan! Men vad är ert intresse av hissen?” Schyman fräste fram orden.
”Denna hiss är en för rättsväsendet okänd väg till taket, där vår flykthelikopter väntar. Därför var vi tvungna att sabotera hissen, och störa mobiltrafiken, så att de som eventuellt var i hissen inte kunde kalla på hjälp.”
Samir var djupt imponerad. Vilken diabolisk plan! Men nu hade han också förstått tillräckligt för att våga ingripa. Från att ha stått kamouflerad bakom terroristrånaren, så visade han sig nu, och handlade snabbt och effektivt. Med ett välriktat slag så slog han terroristrånaren sanslös.
Därefter skrek han: ”I COME IN PEACE!” och bugade djupt åt Gudrun Schyman. Hon stirrade på honom ett ögonblick, innan hon på ett mycket bestialiskt sätt avlivade terroristrånaren med sin stilettklackade sko. Sekunden efteråt öppnades hissdörren. De befann sig på taket. Madame Bovary släpade ut Anna Anka och Gudrun Schyman, medan Samir ännu stirrade på den stackars terroristrånaren som Gudrun tagit av daga. Gudrun injicerade morfin i sig själv, och såg ut att må förhållandevis bra. Därefter försökte hon och Bovary att få liv i Anna Anka, något som såg omöjligt ut. Men plötsligt så slog hon upp ögonlocken.
”Hur i hela Reinfeldts blanka skalle kan du leva?” Det var en berättigad fråga, då Anka såg ut som om någon nästan osthyvlat henne till döds.
”Jag har något att bekänna…” sluddrade Anka fram.
”För några år sedan var jag inte den person jag är idag. Då var jag en stackars sjöfågel som blivit påkörd av en taxibil. Men då det fanns fotobevis (http://www.youtube.com/watch?v=...e=related) så tilldelades jag en enorm skadeståndssumma i en amerikansk domstol, helt utan logik. Dessa pengar använde jag till diverse implantat och skönhetsoperationer, och så småningom blev jag Anna Anka, Hollywoodfru, b-kändis och en hyfsad pingisspelare, allt i ett.”
Schyman och Bovary stod tysta ett ögonblick.
”Jaha, det var ju inte direkt otippat…” konstaterade Gudrun. ”Nä, nu är det dags att ta sig härifrån för en rejäl krogrunda. Det var åratal sedan jag var nykter såhär länge. Ska du med, Bovary?”
Schyman fick dock inget svar. Bovary hade tagit sitt liv med arsenik, då livsledan tog överhanden. Gudrun ryckte på axlarna och började stappla ner för en brandtrapp.

Efter någon minut så kände Samir att han höll på att hjärntvättas av hissmusiken, så han vände sig om och steg ur hissen. Tur var det, för ögonblicket efteråt så hördes en dämpad explosion och hissen störtade ner. Terroristrånarna hade inte tänkt lämna några bevis efter sig. I samma ögonblick tog en helikopter mark. När piloten steg ur så chockades Samir svårt. Tio meter ifrån honom stod Johan Palm! Samirs ben skakade så att han höll på att slå knäskålarna ur led när Palm sakta närmade sig honom. Han borde ha insett vem som låg bakom terroristrånarnas lömska stöld! När han stirrade in i de lobotomerade småflickornas idols ögon, så kändes det som om han stirrade rakt in i enfaldens paradis. Det sved i ögonen, men han kunde inte kolla bort. Han kunde inte förstå hur så mycket idioti kunde vara personifierad. Johan Palm tog sin motsvarighet till ton, och började nynna på Emma-Lee. Samir kände hur hans hjärnceller smälte, och det kändes som om hans hjärna åkte i en centrifug. Han skrek rakt ut, men Palm visade ingen nåd. Samir vacklade till och föll ner i hisschaktet. Alldeles innan schaktet fylldes av eld från en ytterst omotiverad explosion, så insåg Samir att han misslyckats på nytt. Men nu välkomnade Samir döden. Han hade upplevt något som var oändligt mycket värre.


Alla som läst hit, meddela mig så kommer jag att överräcka någon form av tacksamhetsbevis. Men då får ni också lova att nominera mig för Pulitzer-priset.


Jag är egentligen ganska normal. Åtminstone är det vad jag inbillar mig...





Edit: Hamsterpajs flaggsystem är odugligt. Där finns inte ens en knapp som indikerar att jag är politiskt inkorrekt, då jag tycker att alla Sveriges partier är mer eller mindre inkompetenta. Dock kan jag härmed mycket dramatiskt avslöja *trumvirvel* att jag tillhör högern. Dock inte extremhögern, och jag fördömer kraftigt alla de som hedrar ett snedställt svastika.

Och inte heller är jag någon plugghäst, men det var det bästa substitut jag kunde finna för "Expert på nödvändigt/onödigt vetande".

Eftersom jag redan nu skrivit för långt, så avslutar jag härmed mitt gnällande. Men mitt missnöje med flertalet saker kvarstår...